Emigrationen till Amerika  1860– 1930
Del 1



Har du liksom jag haft någon avlägsen släkting i Amerika som 
emigrerat dit i unga år? Och har du dessutom kanske i dina 
gömmor några brev eller fotografier som du eller dina föräldrar
sparat till minne och hågkomst av denna släkting? I sä fall kan jag försäkra dej  att du inte ar ensam om detta. lnte om man betänker att under en relativt kort period i vårt lands historia nästan en fjärdedel av det dåtida Sveriges befolkning emigrerar  i första hand till Nord-Amerika.
”Varje svensk har släkt i Amerika” lyder ett talesätt och nog ligger det mycket i detta. För det är faktiskt så att cirka 1,2 miljoner svenskar emigrerar dit under en period av bara sex-sju årtionden.
Denna period är den stora massemigrationens tid i vårt land.
Min avsikt med denna historik är att söka skildra en del av denna stora utvandring, nämligen den som berör några som utvandrade fran det dåtida  Göteborg till Amerika. Men för att kunna göra detta måste jag sätta in detta i ett större perspektiv. Jag måste först ge dej som läsare bakgrunden till att så många svenskar emigrerade.


Varför och hur reste man dit?
Den stora emigrationen startar i mitten av 1850-talet och fram till år 1865 hade cirka 35.0OO svenskar utvandrat till USA. Efter det Amerikanska lnbördeskrigets slut 1866 ökar utvandringen oerhört kraftigt. Mellan åren 1868-1870 är det över 70.O00 svenskar som utvandrar dit. .En fördubbling mot tidigare alltså - men observera - detta under en tidsperiod på bara tre år! Emigrationsintensiteten till Amerika är som högst åren 1887 och 1888 och den upphör i slutet
av 1920-talet. Mellan åren 1865 och fram till 1914 hade en miljon svenskar utvandrat dit och sammanlagt från hela Europa 39 miljoner människor. Första Världskriget som utbryter 1914 stänger temporärt den svenska trafiken men den återupptas efter krigsslutet år 1918 då med direktgående passagerarfartyg Göteborg-New York. lnnan dess var man tvungen att resa dit i etapper via Hull och Liverpool i England.
1930-talet är den svenska massutvandringens sista decennium, eftersom börskraschen på Wall Street år 1929 innebär slutet för  USA som de stora förhoppningarnas land vilket hade lockat så många svenskar till sig. Den stora väldiga utvandrarströmmen från Sverige blir därefter - kan man säga-till en stillsam bäck i en delvis ny fåra. Från och med 1930-talet som är depressionens och den politiska orons årtionde gick utvandringen ner till att bara bli en bråkdel av vad den hade varit tidigare. Sedan dess har antalet invandrare till Sverige alltid varit högre än antalet utvandrare. 


Vilka var det som utvandrade?
I första hand var det de som var unga och ogifta. De utgör sjuttio procent av alla som utvandrade. För den som sökte framtiden i  Amerika var det på flera sätt en fördel att vara ensam och ogift.
Förutom att själva utvandringsbeslutet var lättare att ta ensam var det i det nya landet en fördel att under den första osäkra och rörliga tiden på den nya arbetsmarknaden att inte ha llera munnar att mätta och en familj att ta hand om. Ensamutvandrare och ogifta av bägge könen i ålders-grupperna 15-30 år dominerar därför stort.
Störst bland antalet emigranter är de unga ogifta kvinnorna. Orsaken till detta anses vara den omfattande stads-inflyttningen av pigor från den omkringliggande landsbygden till städerna, vilket sedan lett till utvandring Varför utvandrade dom? En av orsakema är den ”befolkningsexplosion” som äger rum när Sveriges befolkning fördubblas från 2 miljoner på 1700-talet till över 4 miljoner i mitten på l800-talet. En befolkningsökning som varken näringslivet eller samhället i vårt land  då kunde hantera. Den berodde främst på medicinska framsteg, förbättrad hygien och ändrad kosthållning. Det fick som konsekvens att befolknings-
ökningen gick snabbare än produktionsökningen inom jordbruket med en direkt social misär och bristande möjligheter till en dräglig försörjning som följd för stora grupper av människor i samhället.
I vissa delar av Sverige i mitten av 1860-talet förekom det hungersnöd där människor svalt ihjäl på grund av missväxt och outvecklade kommunikationer. Förtryck av politiska och religiösa, sociala och ekonomiska former var också starkt pådrivande faktorer och naturligtvis ”locktonerna” från Amerika som var de stora rikedomarnas land.
Landet som i emigrantagenternas broschyrer beskrevs som det förlovade landet med klara paralleller till paradiset i Bibeln: ”som flödande av mjölk och honung". Det fanns enligt dessa broschyrer  i Amerika möjligheten att där med egen kraft skapa sig  förmögenhet och välstånd, rikliga arbetstillfällen, god  tillgång på outnyttjad jord, höga löner samt politisk och religiös frihet. Framförallt fanns där ingen social överklass som man var tvungen underordna sig och man behövde vare sig frukta eller fjäska för överheten. I Sverige satte fortfarande en ekonomiskt privilegierad klass ensam sin prägel på samhälls-styret vid denna tid.


En helt annan värld
De tillhörde en helt annan värld än den stora massan, de ”vanliga människorna” som levde på landet och i staden där förhållandena var miserabla för dom som tillhörde samhällets bottenskikt. Emigrationen från vårt land har alltid varit starkt konjukturbetonad; den har ökat i ekonomiska nedgångstider och omvänt. Den gick i ”vågor”. Missväxten i vårt land i slutet av 1860-talet ökade utvandrarströmmen, rykten om guldfynd i Kalifornien likaså,samt de stora jordområdena i  USA som öppnades upp för kolonisering. Miljoner hektar jord låg och väntade på plog och harv och den som ville bryta ny mark hade bara att ta för sig. Jord att uppodla fick man gratis eller för symboliska summor. Lockelserna var som sagt många och de som hade intresse av en ökad emigration använde alla tänkbara medel och media i sin ”Amerikapropaganda”. Affischer, broschyrer, prospekt, annonser i pressen, böcker och tidskrifter, föredrag av handelsresande i emigration,allt var gångbart och allt föll i mycket god jord. Nedanstående emigrant-
visa från slutet av 1800-talet kan på sitt sätt symboliskt illustrera ”Amerikadrömmen” och förhoppningen om ett bättre liv och samhälle än det som många då levde i Sverige: Det fanns ”over there”, trodde och hoppades man. 
Jag har valt att i detta första skede undersöka utvandringen från en  stadsdel i Göteborg -Masthugget- och den inledande etappen på vägen till  Amerika under det sista decenniet av 1800-talet och det första av 1900-talet.
I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att Masthugget under åren 1883-1907 ingick Oscar Fredriks Kyrkoförsamling. Den 1:a maj 1883 hade Göteborgs förstäder blivit territoriella. Det innebar att det nu förelåg ett direkt samband var man bodde och vilken församling man tillhörde. Mastuggets kyrkoförsamling, som bildades vid detta tillfälle kom att omfatta områden utanför stadsdelen Masthugget. Därtill införlivades delar av Majornas 3:e och 6:e rotar samt hela 5:e och 7:e rotarna (d.v.s. nuvarande Stigberget,  Olivedal, Kommendantsängen, Pustervik och Slottsskogen) samt en liten del av Östra och hela Västra Haga. Det är först 1908 som Masthugget etableras som en fristående församling efter ett Kungligt brev av den 27/4 1906.


Vilka var det som reste 1890-1907
från Masthugget till Amerika?

1157 män och 1517 kvinnor emigrerade de åren från Masthugget.Totalt 2774 personer enligt följande åldersfördelning:

0-15 år = 457 st
15-20 år = 660 st
20-25 år = 558 st
25-30 år = 402 st
30-35 år = 219 st
35 år- och därutöver = 378 st 

Man kan tydligt utläsa att av de som utvandrade dominerar åldersklassen 15-30 år  både för kvinnor och män. Av samtliga undersökta personer visade det sig att: 237 är gifta och 869 är ogifta män. 284 är gifta och  1216 ogifta kvinnor.  18 är änkemän och 11 är änkor. Obs ! Lägg märke till att det är mer kvinnor än män som emigrerar.
Det beror på det dåtida kvinnoöverskottet. De gator som har 
största utvandringen från Masthugget vid denna tid och ständigt återkommer i utflyttningslängderna är: Paradisgatan, Klamparegatan,Bangatan och Bäckegatan.


Emigrantvisa från 1800-talet          
1. Bröder vi har långt att gå över salta vatten
Och så finns Amerka invid andra stranden.
lnte ar det möjligt?
Ackjo, det är så fröjdeligtl 
Skada att Amerka, skada att Amerka
ligga ska,så långt ifrån.

2. Träden som på marken stå 
söta är som socker
Landet är av flickor fullt 
däjeliga dockor.
lnte är det möj1igt?
Ackjo, det är så fröjdeligt!
Skada att Amerka skada att Amerka 
ligga ska, så långt ifrån.

3. Önskar man sig en av dem
får man strax en fyra-fem
Ut på mark och ängar
växer Engelska pengar
lnte är det möjligt?
Ack jo, det är så fröjdeligtl
Skada att Amerka, skada att Amerka 
ligga ska, så långt ifrån.

4. Höns och änder regnar ner 
stekta gäss och ännu fler
flyga in på bordet
med knif och gaffel i låret
lnte är det möjligt?
Ack jo, det är så fröjdeligtl
Skada att Amerka, Skada att Amerka 
Ligga ska, så långt ifrån.

5. Solen den går aldrig ned 
släkt uti var män’ska
Här är munterhet och sång
källare full av champanje
lnte ar det möjligt?
Ackjo, det är så fröjdeligtl
Skada att Amerka, skada att Amerka
ligga ska, så långt ifrån.
(OBS!  Visan återges här i sin dåtida Gammalsvenska stavningl) 


Hur reste dom till Amerika ?
Dom köpte sin resbiljett av rederiagenten för den Atlantgående linjen av vilka flertalet hade sina kontor vid Sillgatan (nuvarande Postgatan). Dom var också - innan de fick köpa själva biljetten =passagerarkontraktet - tvungna att ordna ett s. k. utflyttningsbetyg från den kyrkoförsamling i vilken de var bosatta. l regel reste de sedan inom två veckor efter det att de erhållit sitt utflyttningsbetyg.
Priset för resan över Nordsjön var inbakat i kostnaden för det passagerarkontrakt som de hade köpt av sin emigrantagent. Summan för hela resan från Göteborg till ankomstorten i Amerika berodde främst på vart hon eller han skulle resa, men också på när biljetten hade utfärdats eftersom konkurrensen mellan de olika oceangående linjerna var hårdare under vissa tider.
Priset på de fåtaliga kontrakt som finns kvar i Sjöfartsmuseets arkiv varierar mellan 115 och 290 kronor. Passagerar-kontrakten eller som de ofta kallas emigrantkontrakten måste enligt utvandrarförordningen av år l869 inlämnas i dubbla exemplar till Poliskammaren i Göteborg för granskning. Orsaken var dels att tillse att kontraktet var avfattat enligt gällande bestämmelser, för att förhindra olaga ut-vandring. Detta senare gällde främst värnpliktiga som inte blivit överförda till landstormen, men ockå hustrur som ville utvandra utan mannens samtycke liksom även barn utan målsmans tillstånd.
Efter kontrollen signerades kontrakten på Poliskammaren och återlämnades till agenten som i sin tur behöll det ena exemplaret medan utvandraren behöll det andra.
De fiesta som utvandrade från Sverige reste ut via Göteborg, så även våra Stadsdelsbor. Genom Gamla Tullhuset vid Packhuskajen - där fartygen låg vid kajen - fördes flertalet av alla dessa människor som lämnade hemlandet, sammanlagt över en miljon emigranter.


Emigrantemas sista steg på den svenska fosterjorden.
Detta var platsen för utvandrarnas/emigrantemas sista steg på den svenska fosterjorden. När ”gråtartrappans” (Trapphuset i Tullhuset) sista steg  var trampade fanns det ingen återvändo. För att få mod och förtröstan inför det stora äventyret och resan samlades man på Tullhusets gård där avskedspredikan hölls av en präst. Sedan var det dags att gå ombord.

Första etappen av resan.
Från år 1866 och fram till krigsutbrottet för första världskriget i Augusti 1914 gick resvägen till Nordamerika med passagerar-fartyg från Göteborg till Hull på den Engelska västkusten. Härifrån fortsatte man med tåg till Liverpool som var
hemmahamn för de stora etablerade brittiska atlantgående emigrantrederierna. Från Liverpool reste man med dessa rederiers fartyg vidare till New York.


Wilsonlinjen.
Den engelske skeppsredaren Thomas Wilson som 1840 hade 
startat en reguljär ångbåtstrafik (Wilsonlinjen) mellan Hull, Göteborg och Christiania (Oslo) med en avsegling per vecka i vardera riktningen gjorde under 1850-talet ett lyckokast då han ingick ett avtal med dessa atlantlinjer om samtrafik för befordran av emigranter från Skandinavien. Från början var man endast inriktad på att skeppa svenska  exportprodukter till England men man börjar också att transportera utvandrare och efterhand som emigrationen i mitten av 1860-talet tar riktig fart sätter man in nytt och större tonnage på rutten. I april 1866 anlöpte den nybyggda ångaren HERO Göteborg och tidningarna i staden karaktäriserade henne som: "En av de  vackraste  och för denna sjöfart mest praktiska och elegant inredda som man har varit i tillfälle att se ”.
Fartyget avgick en gång per vecka - varje fredag - med 500 
emigranter till Hull. Hon gjorde I2-13 knop och resan över Nordsjön tog cirka 40 timmar.
Från och med 1869 hade resande-strömmen av emigranter från Göteborg ökat så kraftigt att rederiet fick sätta in extrafartyg. Så istället för ett fartyg i veckan kunde då tre ångare avgå samtidigt med tillsammans upp till 1500 emigranter.
Hur det kunde se ut när ett av dessa fartyg skulle avgå framgår av en artikel i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning från slutet av 1860-talet: ”Överfarten av utvandrare till Amerika tyckes ha blivit  uteslutande ett monopol för ångfartygen som varje vecka avgår till Huil. Må vi gå ombord på en av dem och följande tavla möter oss: ”Hela däcket är belamrat med kistor (Reskoffertar) och sängkläder.Här och där synas grupper av äldre och yngre som ordnar sig inför färden. Signalen ljuder, ögonblicket nalkas då avskedets stund är inne. Nu förändras snart situationen. Vänner och bekanta lämna fartyget. Resenärerna komma så talrikt som möjligt längs sidan för att se sista skymten av Staden. Nu, då maskinen sättes igång biir det oro i lägret, gråt och klagan, skrik och väsen och mången som nyss varit likgiltig och lugn blir nu annorlunda till mods vid tanken på hemmet och det flydda liv som han tilibragt i sitt fädernesland. ”Farväl, kära Sverige! ljuder ur allas munnar.”


Livet ombord.
I tidningen (GHT) ges inga detaijer om förhållandena för våra emigranter ombord på fartyget men det finns i en officiell engelsk rapport från denna tid: Parlamentary Reports, Merchant shipping (Scandinavian Reports) Den lyder i översättning: "Emigranterna föras till oiika avdelnirigar ombord på skeppet. Den aktre föriäggningen utgörs av en del av en  lång gång och är belägen akterut. Den är 47 fot lång och 28 fot bred.  Sovarrangemanget består tre hyllor på varje sida av fartyget och går igenom avdelningens hela längd. Dessa hyllor är inte avdelade på något sätt som avmärker sovutrymmet för varje emigrant. De är 5 fot och 18 tum breda och har en kraftig bräda 8 cm hög vid den yttre kanten och  den breda motjärnspanten på fartygssidan. Hyllorna hålles uppe av rejält kraftiga stöttor med tvärslag mellan dem och fartygssidan och de bär upp bräderna som utgör hyllorna. Den lägre hyllan är I5 tum över däcket, avståndet mellan hyllorna är 32 tum och den övre hyllan är 42 mm till däcket ovanför”.
Passagerarna som kom ombord var ledsagade av agenten för den Atlantlinje som de senare skall korsa Atlanten med.
Dessa agenter ser till att deras respektive grupper har rymligt utiymme och grupperar dem ombord på fartyget uppenbarligen så mycket som möjligt tillsammans. En halvtimme efter det att fartyget avseglat fick emigranterna sin första måltid bestående av kaffe, bröd, skorpor och smör och sill. Sedan ,när mörkret inträtt gick de ned och inrättade sig för natten.


Av rapporten framgår.
Av rapporten framgår också att många av emigranterna inte fann kosthållet ombord tillräckligt, utan att många av dem hade med sig ett eget emigrantskrin med bröd, smör, ost, skinka och andra matvaror för resan över Nordsjön. Det fanns inte någon matsal ombord utan de fick antingen äta i britsarna eller om vädret så tillät, på däck. De fick själva hålla sig med- som det står angivet- :”Matbleckkärl tillika med gaffel,kniv och sked”.Detta stod inte Rederiet till hands med. Dessutom fick de anskaffa madrass och huvudkudde av säckväv till sovbritsarna. 

Fartyget anlöpte Hull.
Fartyget anlöpte Hull  vanligtvis pa söndag eftermiddag. Vid dåligt väder eller när man hade andra problem kunde de bli kraftigt försenade och beroende pa tidvattnet kunde de inte alltid docka vid kaj utan fick bli liggande på Redden för att vänta. Oavsett ankomsttiden på söndag så fick emigranterna stanna ombord på fartyget hela söndagen. Tidigt på måndag morgon fick de en lätt frukost och lämnade sedan fartyget. Stuveriarbetarna lossade samtidigt resgodset och varje emigrant fick visa upp sina koffertar och vad dom i övrigt hade med sej för de Engelska tullmyndigheterna. 

Med järnväg från Hull-Liverpool.
Just på söndagar och måndagsmornar kom emigrantfartyg till
Hull från många olika hamnar: t ex Christiania (Oslo), Bergen, Trondhelm, Köpenhamn, Hamburg och så Göteborg.
De olika kajerna var fulla av emigranter och en av resenärerna har beskrivit att: "Trängseln som rådde där gav intryck av livet i en myrstack. ”
Den lokale agenten i Hull för det Transatlantiska rederiet man
skulle resa vidare med  hade redan när fartyget lämnat Göteborg fått telegrafiska besked om antalet resande för sitt bolag och kunnat göra sina planeringar. Han tog nu hand om ”sina” emigranter och organiserade så att allt res-godset förutom handbagaget lastades på järnvägsvagnar som fanns strax intill kajskjulen.Varje Atlantlinjes bagage hölls var för sig, för att inte komma pa avvägar. Med agenten i spetsen vandrade vara emigranter så iväg till ett stort matställe dar de fick frukost eller middag. Därefter gick man pa samma sätt till den närbelägna järnvagsstationen för North Eastern Railway som drev jämvägslinjen Hull-Liverpool. Konduktören stoppade den ena vagnen efter den andra full av emigranter i de obekväm 3:e klass-vagnarna som saknade både toaletter och dricksvatten. Efter 5 timmars resa genom det Engelska landskapet var man framme i Liverpool. Enligt emigrationskontraktet skulle de resa vidlare till Nevv York inom 12 till 48 limmar efter avslutad tullexpedition.
Och har lämnar vi nu Emigranterna och våra utvandrande Göteborgska stadsdelsbor  strax innan de skall gå ombord för resan över Atlanten.

I en andra artikel –DEL 2- om emigrationen till Amerika skall vi tillsammans följa några av dem som emigrerade till Amerika.  Vi skall då resa med dem på färden över den Stora Oceanen från Liverpool till New York och den fortsatta resan fram till de områden i  Amerika dit dom i första hand sökte sig. Minnesota och Illinois var det främsta målet för dem. Där fanns det ett klimat och en natur som liknade hemlandets. 
Chicago fick ta emot många Svenskar, det ar den stad i världen som efter Stockholm –år 1910 - hyste flest Svenskar vid denna tid.
Varför jag har  delat upp denna historik i två olikaz delar är att det är lättare att följa -några årtionden senare  ( l9l8-1930)- några av våra Emigranters vidare öden och få svar på den Stora Frågan:
Hur gick det för dem? Blev den ljusa drömmen om en bättre
framtid i Amerika verklighet? Finns någon dem fortfarande kvar i livet –eller hans /hennes ättlingar som kan berätta om detta? Ja, det finns stora möjligheter till att så är fallet. Det borde inte vara omöjligt att ”spåra upp” någon av dem och få reda på detta.

MEN OM DETTA  FÅR DU LÄSA I DEL 2 OM EMIGRATIONEN TILL AMERIKA

@ ROLF SIMONSSON
Faktauppgifter från Masthuggets kyrkoböcker och ut-
flyttningslängder hos Landsarkivet respektive Regionarkivet
i Göteborg samt ur olika årgångar av Göteborgs-Emigranten. 


 

Klicka på bilden för att få den i ett större format

Amerikavisan framförd av Trio Saludo.

En version av emigrantvisan med Arne Domnerus, Rune Gustafsson och Jan Lundgren: