img025 - kopia img025 - kopia

 
EMIGRATIONEN TILL AMERIKA  1860 -1930
DEL 2



I en första del –DEL 1- skrev jag om Emigranter  som  utvandrade till Amerika samtidigt som jag gav en mer övergripande bakgrund om orsakerna till att under en sjuttioårig period (l860-1930) av Sveriges Historia cirka en fjärdedel av dess befolkning emigrerade, i första hand till Nordamerika. I artikeln fick vi följa dessa en bit på resvägen och vi lämnade dem just innan de skulle stiga på Atlantångaren i Liverpool för färden över Alanten till det stora landet i väster. Som jag avslutningsvis i den första delen skrev var min avsikt att försöka följa några av dem  som senare - under l93O-talet – emigrerade dit. Jag uttryckte samtidigt  förhoppningen om att det ännu kanske fanns några av dem –eller deras ättlingar - kvar i livet som kunde berätta hur de upplevt resan över Atlanten och  samtidigt få svar på frågan: Hur gick det för dem och blev drömmen om en battre framtid ”Over There” än hemma i Sverige verklighet för dem?

Jag fick jag genom att besöka Landsarkivet och Region-arkiven i Göteborg  via Masthuggs församlingens uttlyttnings-längder fram namn och övriga uppgifter på åtta personer som emigrerat därifrån under nämnda decennium till USA. Med 
dessa uppgifter som underlag kunde jag genom en nära bekant jag har i Minnesota som är intresserad och forskar om invandringen till Amerika - framförallt från Skandinavien - få hjälp med vidare efterforskning beträffande ”mina” åtta f.d. Masthuggsbor.

Efter en tid  kom så efter en omfattande undersökning ett 
definitivt besked från min bekant; ”Tyvärr, det visar sig att utav de åtta eftersökta personerna är fem av dem avlidna och resterande tre är i nutid registrerade som obefintliga". Jaha, så gick det med den förhoppningen och kvar fanns tidsmässigt ingen möjlighet att göra någon ytterligare undersökning för vare sig för min USA-bekant eller mej själv. 
Men skam den som ger upp. Jag har via andra källor i stället lyckats få fram faktauppgifter om  Carl Hjalmar Wikström som år 1910  vid 26 års ålder lämnade hemmet i Masthugget - Lilla Vegagatan I7 - för att söka lyckan i Amerika

Den 25:e Februari 1910 reser han från Göteborg med m/s Arioso (Wilsonlinjen). Båten tog den sedvanliga rutten till Hull och därifrån tog man tåg till Liverpool för vidare befordran med oceanångaren m/s lvernia över Atlanten.
Honom skall jag strax återkomma till och hans vidare öden ”Over There”. Han skriver dessutom två brev till sina föräldrar ombord på fartyget, som vi skall ta del utav.


Göteborgs stora betydelse som Emigranthamn.
Göteborgs roll som landets viktigaste utvandrarhamn befästes under 1860-talet. Den blir under perioden 1860-1930 den största emigrantstaden framför alla andra i Sverige. Härifrån reste 90 procent av alla de som emigrerade till USA.
Järnvägsbyggandet i Sverige med början under nämnda årtionde öppnande inlandet för snabbare kommunikationer ut till landets ledande hamn Göteborg. Redan 1862 öppnades Västra Stambanan från Stockholm. Två år senare var för-bindelsen klar från Nässjö via Falköping till Göteborg vilket fick
en direkt betydelse för att öppna den stora utvandringen från Småland. Järnvägens framdragning till Centralstationen vid Drottningtorget gjorde dåvarande Sillgatan (nuvarande Postgatan) mellan stationen och Packhuskajen där Wilson-linjens båtar lade till, synnerligen intressant att där förlägga
agentkontor för olika rederier och härbärgen för emigranterna.

Utländska rederier utsåg under 1870-talet agenter i Göteborg för att organisera personbefordran till Nordamerika.Införandet av agenturer betydde att man nu aktivt kunde informera om emigrationens fördelar och därmed påverka dess omfattning och inriktning.
Från nämnda tid och några årtionden framåt fanns ett antal agentrepresentanter för såväl Brittiska som Kontinentala rederier verksamma i Göteborg. Det gällde sammanlagt tio olika Atlantlinjer varav åtta var Brittiska, ett var Amerikanskt och det tionde var Tyskt. Bröderna Larsson & Co utgör en agentrepresentant och reseföretag som har haft stor betydelse för den Svenska emigrationen. Sammanlagt kom detta bolag att under sin mångåriga verksamhet att representera flera av 
de större Atlantlinjerna med namn som: Guion Line, Anchor Line, American Line, lnmam Line, White Star Line och Dominion Line. Bolaget som hade kontor såväl i Göteborg - på Norra Hamngatan 38  -respektive i Malmö och Stockholm,
upphörde med sin verksamhet år 1914 samma år som det Första  Världskriget bröt ut. Det avlöstes naturligt av Svenska Amerika Linjen som startar sin verksamhet år 1915.


Motstånd och Agitation mot Massemigrationen. 
Sammanlagt l,2 miljoner Svenskar emigrerar 1860-1930 från Sverige -var 4:e Svensk –av vårt lands befolkning.         Emigrationen var av sådan omfattning att den inte lämnade Sverige och dess utveckling oberört. Landets regering frågade sig hur utvandringen påverkade befolkningsförhållandena, 
landets ekonomi och inte minst dess industriella utveckling. De som utvandrade var till övervägande del i 15-30-års åldern vilket ledde till en kraftig åderlåtning bland dem som stannade kvar, inte minst de som skulle göra värnplikten. Detta väckte tidigt farhågor hos statsmakten. Var det inte till skada för Sveriges försvar att så många unga man i värnpliktsåldern utvandrade ? Frågan kom vid ett flertal tillfällen upp i Riks-
dagen. Under 1800-talets sista decennium uppstod bland de styrande i  Sverige en stark negativ reaktion mot ut-vandringen. Den ansågs innebära en nationell kraftförlust av stora dimensioner av man och kvinnor i sin mest arbetsföra ålder.

1907 bildades därför Nationalföreningen mot Emigrationen där
man genom en intensiv kampanj i olika skrifter och tidningar propagerade för att på alla sätt söka minska utvandringen. De statliga myndigheterna sökte genom sociala reformer skapa inkomstmöjligheter för de kvarvarande. De främsta uttrycken för detta är Egnahemsrörelsen ( 1920-talet) och skapandet av det så kallade ”Svenska Folkhemmet” på 1930-talet.


På Sillgatan (nuv.Postgatan) väntade Emigranterna för vidare färd mot Amerika.
Här följer ett exempel på skriftlig agitation mot Emigrationen;
”Varje linje som Atlanten korsa märkt med rött på kartan se jag vill, ty det är vårt hjärteblod som forsar utur öppna sår åt Western till. Se i Götas stad vad bruna kistor #) som pä kajen staplas varje dag, och vad  långa passagerarlistor som
##)förlustrapporter från ett slag; "
#)=”Amerkakistan” d.v.s.Emigranternas reskoffertar
# #) = Rapportlistor över stupade.


Svårigheter att Emigrera.
År 1884 skärptes lagstiftningen vad gäller Emigration. För att förhindra illegal utvandring - främst av unga män i värnpliktig ålder - måste emigranten från och med detta år medföra utflyttningsbetyg utfärdat av den lokala församlingens pastor.
Denna förordning skärpte kraven på agenterna. De fick inte signera kontrakt med mindre än att utflyttningsintyg kunde visas. En rigorös kontroll i de Svenska hamnarna blev följden. Hade den som skull utvandra inte detta intyg fick han heller inget passagerarkontrakt och fick vackert stanna kvar i Sverige. 

En person som tyvärr aldrig kom iväg - det visar mantals-
registret - trots att han har en aldrig så ”behjärtansvärd” orsak för detta skriver år 1885 ett bevekande brev till agenten. Till saken hör att han har otur, hade han gett sej iväg några år tidigare så hade han kunnat emigrera utan det nödvändiga uttfyttningsbetyget från prästen enligt förordningen av år 1884
.
Ahlsborg den 18/4 1885 H. H. August Larsson Agentur, Malmö
”Eftersom jag haver läst  i tidningen Svenska Posten tidigare att man kan resa Malmövägen till Amerika och inte behöfver något prästbetyg (detta var en felaktig uppgift) så vill jag taga mig friheten att fråga Herr Larsson om jag kan resa öfver den vägen åt Malmö och sedan åt Amerika utan något betyg. Jag skall emellertd tala om för agenten att jag är gifter och jag råkade ut för en sådan förfärlig rnänniska så att jag kan på intet vilkor kan lefva ihop med henne längre. Det är presis omöjligt för mig och som jag ämnar resa till Amerika för att slippa henne, så är det omöjligt för mig att få ut något präst-betyg hos Prästen (1) för jag har varit och försökt. Men jag får intet ut ,för hon lägger sig emot. Snälle beskedlige Agent hjälp mig över så är han mycke snäll. Var snäll och låit mig äfven veta hvad priserna är. Hvad kostar det från Malmö och till Nevworld (2) dito från  Newvjork och till Sekago ?. (3) 
Om det är så att inte Herr Larsson kan hjelpa mig på sin Linie så hvar god och giv mig upplysning på om det är någon annan Agent i Malmö som kan hjelpa mig med biljetten ,men var snell Herr Larsson om det är möjligt hjelp mig jag skall betala. Gud hjelper honom igen om han hjelper mig nu, snälle Agent gör det är han snell. Var god ge mig upplysningar och svar med första omgående post så är Ni mycket snell att jag får veta hur det går; - men snelle Agent hjälp mig om det är möjligt så är han snell, så skulle jag bli riktigt glad och skriv når jag finger esa. Ja snelle Agent hvar god och uppfyll min begäran så är han rektigt sneller; beder vänligen jag. N.N. Skriv så snart han får detta bref så är Agenten venlig"

 Brevskrivaren (anonymiserad av mej) har i hemlighet för sin hustru förhört sig om möjlighet att emigrera. Som svarsadress uppger han till agenten sin mors adress. Jag återger exakt det sätt på vilket han skriver och stavar.
1) Utflyttningsbetyget. 
2) Nya Världen (Amerika). 
3) Från New York och till Chicago.


En utvandrare från Göteborg.
Carl Hjalmar Wikström föddes i Hindås den l7:e mars I884. År 1907 flyttade hans föräldrar till Göteborg och stadsdelen Masthugget närmare bestämt Lilla Vegagatan 17. I samband med storstrejken år 1909  beslöt sig Carl Hjalmar för att emigrera till Amerika. Samma år han flyttat till Masthugget träffade han en ung llicka från stadsdelen Landala som hette Ruth Ekström. Hon och hennes familj emigrerar till Amerika år 1908 och hon är egentligen det stora skälet till att han emigrerar.  I Liverpool går han ombord på ångaren M/S Ivernia som för resan över Atlanten har cirka 2 000 passagerare ombord. Man lägger på utresan bi utanför Norra lrland och tar där upp Irländska emigranter. 
Här följer utdrag ur två olika brev som Carl Hjalmar skriver
ombord på M/S  lvernia den 5 och  8 mars 1910 till föräldrahemmet; 

”Kära föräldrar och syskon! Nu är vi ett gott stycke på väg, vi är väl halvvägs jag menar på resan över Atlanten. Jag skall nu tala om har det gick till efter den tid sedan förlidet brev (som han sänt den 27:e februari till sina föräldrar). Vi fick  vara på Hotelet i  Liverpool till tisdags morron vid 9 tiden. Så fick vi åka i en slags vagn till båten och vi fick sitta i sådana vagnar 
som Hyrverket har med 2 hästar samt säten vid sidorna. (Han syftar har på Hyrverket i Göteborg och deras hästdroskor.) När vi kom till båten var där ett slags stora skjul, ett slags vanliga varuskjul. Här fick vi vänta en stund här var en väldig massa folk före oss utav alla nationer ,tal och tungomål. Där fick man sig ett gott skratt om man ville eller ej. En zigenarekäring kom ombord och hade ett resbagage så att ni säkert skulle skrattat om ni aldrig skrattat förut hon hade i ena handen en röd trälåda lik en sån där hönsbur samt i den andra en drickmugg. Den hade varit hel förut men det syntes bara delvis, det var hela hennes resbagage. Båten lade ifrån kajen vid 5 tiden på eftermiddagen. Vi fick då på  göra den ena uppställningen efter den andra för doktorn stod och såg på  oss medan vi gick förbi. (Troligen någon slags form av Hälsoinspektion av passagerarna ombord utförd av fartygets läkare.)
På  Onsdags morron hade det blåst upp så det var lite storm  så vi fick ej gå ut på översta däck. Jag skulle till att äta men som jag satt mig kom en käring och började att kasta upp. Jag måste avlägsna mig för tuggan växte i mun på mig. Vid pass klockan 3 eller 4 tiden på eftermiddagen passerade vi Qwinstown (Quenstown) på lrland, då kom Irländare med en mindre båt  ut till oss så vi gick ej in till land det var som en bit igenom såsom i Bohusläns skärgård ,där var väldigt med 
Fort (befästningar) och fästningsvallar på kusterna,vi låg väl still där en halv timme medan de gick ombord. Vi är väl ungefär en 2.000 passagerare. Mat får vi tre gånger om dagen, Frukost mellan 7-8, Middag I2-1, Kvällsmat 5-6 samt om man vill kan en få kex och ost kl 8 på kvällen. Maten har varit ganska bra de gångerna jag har varit och ätit jag har ju haft mycket själv med mej  ( Egen medhavd proviant) och har kvar något för var dag tills vi är framme. Kaffet och Theet kan jag på inga villkor dricka. Kaffet är väldigt beskt jag förstår ej vad det är kokt på. Jag har ej varit sjuk sedan vi lämnade 
England så jag har nästan varit utan sjösjuka. Hur mår ni gamla pappa och mamma, hoppas ni har hälsan och mår bra.Tiden ombord går så där lite långsamt så man sitter och tänker både hit och dit i vår lilla hytt. Vi har fyra bäddar i den och den ligger midskepps. I Söndags natt blåste det bra men då sov vi. Vi lade oss när den började och steg upp strax innan den slutade. I går Måndag  blev vi vaccinerade det gick som en dans där stod en som drog upp ärmen, en som tväitta armen, en som torka, så kom doktorn som gjorde ett par ristane (ristanden), så en som strök vaselin på, så en som stämpla ett kort vi hade, så var hela processen klar. De gick över alla tredjeklass passagerare på en två timmars tid. Det kan kallas bra arbetat. Om kvällarna  sjunger och skrålar Engelsmännen de gör roligt för sig själva då." 
PS :"Jag skriver ej  mer nu utan väntar till landstigningen. Ni vill naturligtvis så fort som möjligt få recla på hur det gått över Atlanten "      Hälsningar från Calle.

Vid ankomsten till Amerika reste Carl Hjalmar vidare till Michigan där han fick arhete på en brädgård i april 1910. Efter en tid flyttade han över till svenskstaden Rockford i Illinois där Ruth Ekström fanns (flickan från Landala). De gifte sig år 1912 och 1913 föddes deras enda barn, sonen Roy. I Rockford arbetade Carl Hjalmar som möbelpolerare på företaget "Free Sewing Machine Company". Familjen hyrde länge en lägenhet men skaffade sig på 1940-talet en egen villa på 1421, Third Road Avenue i Rockford. Carl Hjalmar kom aldrig åter till 
Sverige. Först hade han inte råd att göra ett besök i Göteborg och sedan blev Ruth sjuklig. Dock bevarade han genom hela livet brevledes kontakten med sina föräldrar och syskon i Göteborg, Han avled 1951, 67 år gammal. Hans hustru Ruth avled i september 1959.


Var i Amerika bosatte sig de flesta Svenskarna?
En stad som var central för de Svenska invandrama på väg västerut in i den Amerikanska kontinenten var Chicago. Staden var en viktig anhalt på den vägen. Främst som den stora Järnvägsknut dar man bytte tåg och kanske vilade upp sig ett par dagar.Härifrån for man vidare via Illinois prärier till nybyggarlivet i Mellanvästern och Staterna i övre 
Mississippidalen; d.v.s. Wisconsin och Iowa men framför allt Minnesota. Tågresan från New York till Chicago tog 36 timmar. År 1910 bodde det fler svenskar i Chicago än i Stockholm. Man kan fråga sig varför Minnesota i så hög grad
lockade invandrarna från Sverige till bosättning där. En förklaring är att de Svenska invandrarna till en början främst var jordsökare och lantarbetare. Många av dem var sådana som i hemlandet varken ägde jord eller hade någon ekonomisk möjlighet att bli  jordägare. I Amerika kunde de få jord praktiskt taget gratis eller köpa ett stycke mark billigt till ett minimipris av 1,25 dollar per acre. Varje myndig person och immigrant som förklarade sig villiga att bli Amerikansk medborgare fick därmed  rätt att en gång under sin livstid gratis erhålla 160 acres (cirka 65 hektar) jord. Eftersom den Amerikanska odlingsgränsen- den s. k. Frontiern - hade nått i jämnhöjd med Mississippis och St. Croix’ flodområden vid 
Minnesota när den svenska utvandringen från och med 1860-
talet hörjade ta fart, kom därför många av svenskarna att slå sig ner där. Det har ocksa många gånger hävdats att klirnatet och naturen där passade de svenska nybyggarna särskilt bra. Från och med i slutet av 1800-talet när den bästa jorden i Mellanvästern redan var tagen i anspråk och när -tack vare den industriella ”revolutionen” som sker i Sverige under 
1870-talet- de Svenska emigranterna då till största delen var industriarbetare i stället som förut lantarbetare var det främst till Öststaternas industriområden och till Staterna längs Amerikanska Västkusten (Washington, Oregon, Kalifomien) dessa sökte sig till.

Jag skall slutligen i denna artikel ta upp en företeelse - en produkt - som för Amerikanarna var liktydigt med Svenskar i Amerika de sista decennierna av 1800-talet  och det är: SNUSET. Anledningen till att jag gör det är förekomsten av ett brev från år 1889 som skrevs av en Svensk emigrant i New York till den Svenska rederiagenten för  Guionlinjen i Malmo, Bröderna Larsson & Co.


Snusets betydelse för svenskarna i Amerika.
New York den 23 mars l889.
Herrar Bröderna Larsson, Malmö,Sweden
 ”Som jag nu vid Gaionliniens Kontor här i New York sökt efter vid varje af edra Ångares ankomst efter den Snuskagge som  förut jag skrivet om, men allt förgäves. Ej får jag annat svar än att den ej är ankornmen. Alltså på grund häraf får jag ytterligare vördnadsfullt hos Herr Larsson anhålla att såvida det ej är skrifvit att genast svara mlg om den är sänd på er Linje eller någon annan Linje samt tiden när den är sänd och vilket fartyg  den är sänd med. Den sändes från  Hessleholrns station och Kaggen var inlagd i en säck. Kanhända är den blifven återglömd i England? Jag vädjar till Er goda välvilja och att Ni ombesörjer att den skyndligen ankornmer hit”.
Högaktningsfullt J. P. Nilsson ,New York . USA

Snuset var ett viktigt njutningsmedel i gamla Sverige. Förkla-
ringen till att snusandet var så populärt är att det var den biiligaste formen av all tobaksförbrukning. Det låga priset gjorde snuset till de fattiga tobaksanvändarnas njutningsmedel. Det var ”fattigmans lyx.” För de svenska utvandrarna i Amerika var snuset så viktigt att det för deras nya landsmän kom att symbolisera Svensk-Amerikanen
och snuset bidrog högst påtagligt till att skapa svenskarnas
identitet i den Nya Världen. I USA hade mun-snuset utvecklas ur det torra näs-snuset till skillnad mot i Sverige där tuggtobaken var utgångsläget. Någon statistik över den totala tobaksproduktionen finns inte i USA förrän på 1880-talet då
stod snuset endast för 2 procent av hela produktionen.

I den svenske bondkomikern Örebro-Lasses visa om Chicago 
sjöngs det i Sverige vid denna tid:  "Där levs det glada livet allt uti sus och dus, där rökes det Cigarer för där finns inget Snus"
Ja så illa var det ställt, brevet som jag återgav här ovanför visar mycket påtagligt hur svårt det var att få tag i snus i Amerika. Det fick i början skickas från Sverige med båt. Efterfrågan på ”vanIigt” snus (s. k. matsnus som intogs i 
munnen) var oerhört stor och i ett dåtida resebrev till Göteborgs-Posten från New York hävdade signaturen A.G. år 1876 att Svensk-Amerikanamas verkliga bekymmer var att "Drägligt snus ej kan köpas här för penningar”. 
Amerikanska ekonomiska intressen upptäckte snart den växande snusmarknad som följde med de svenska invandrarhorderna. Snart började under 1880-talet tillverkare av ”Svenskt Snus” att dyka upp i Amerika. Men den Svensk-
Amerikanska snustillverkningen blev inte Amerika-dominerad, åtminstone inte till att börja med. De gamla kända svenska snussorterna tog sig så småningom över Atlanten. Men snart började amerikanska tillverkare av ”Svenskt Snus” att dyka upp.  

På olika sätt kom de svenska snusrecepten att återuppstå i det nya landet. Allt det snus som i Amerika kallades ”Svenskt Snus” var dock tillverkat där. Bakom tillverkningen av detta förelåg inte några avtal om licenstiliverkning med de Rikssvenska tiilverkama. Med den ökande invandringen från de Skandinaviska ländernia kom produktion av matsnus snart 
att sju-dubblas. Tack vare detta blev ”Svenskt Snus” tillverkat i Amerika en tillgång och ett njutningsmedel för Svensk-amerikanen som liksom lutfisken, bruna bönorna och köttbullarna bidrog till att göra omplaceringen till den nya Kontinenten lättare för de svenska utvandrarna.Länge har det hävdats att Svensk-Amerikanernas snusvanor inte kom att spridas till andra grupper i Amerika. På senare tid har dock vissa Svenskar tilldelats en aktiv roll bakom den ökning av 
snusandet som i nutid skett på den Nordamerikanska kontinenten. Det gäller de uppmärksammade svenska ishockeyproffsen vars användande av snus ansetts ha 
inspirerat både Amerikansk och Kanadensisk ungdom att ta till
munsnus. Påståendet står dock inte oemotsagt och det diskuteras om det verkligen var Svenskarna som introducerade snuset i hockeyrinkarna ”over there”
Ja det må vara som det vill med detta, Jag säjer som min gamle Far alltid sa: ”Gôtt snus å bra fruntimmer har ingen dött utav ännu”.

@ ROLF SIMONSSON
Faktauppgifter hämtade från utilyttningslängder hos Lands-
arkivet respektive Regionarkivet Göteborg samt ur olika
årgångar av Göteborgs-Emigranten.