img0014 img0014

 
Örlogsvarvet och det  Gamla Varvet i
Göteborg


På 1500–talet planerades ett militärt örlogsvarv för byggande av krigsskepp vid Södra Älvkanten där Gamla Älvsborgs slott var beläget (alltså ungefär vid det nuvarande Gamla Carnegiebryggeriet).
År 1526 byggdes på denna plats en befäst skeppsgård - en örlogshamn - där en Marin flotta kunde ligga i gott och säkert förvar. Det är det äldsta militära varvet i Göteborg.
Emellertid beslöt Kungl. Maj:t år 1658 att Älvsborgs Slott skulle raseras, samt att skeppsgården skulle flyttas till en helt annan plats vid Älvkanten beläget bara ett ”stenkast” från nuvarande Stigbergstorget och Gatenhielmska Huset och där utvecklas till ett fullständigt Örlogsvarv med tillhörande Amiralitet.

Örlogsvarvet som år 1660 vid denna plats etablerades, var avsett som en stödjepunkt för Göteborgs försvar och en tid därefter byggdes där det så kallade Amiralitetsvarvet eller som det hette i lite mer officiella sammanhang:
”Kronans Skeppsvarv vid Stegeberget”. Dess huvudsakliga uppgift var att bygga krigsskepp åt Svenska Flottan. Det var beläget cirka 35 meter söder om det nuvarande ”Betongskjulet” (även kallat Amerikaskjulet). 
Ett ständigt Amiralskap  förlades samtidigt i direkt 
anslutning till varvet med en Flotteskader  bestående
av ett mindre antal Fregatter, Konvoj- och Kompaniskepp" 

Som ett kuriosum kan nämnas att ett parti sten som var avsett för fortifikationsverken kring Staden kom väl till pass vid fyllning för själva stapelplatsen. Vägen vid Stigberget och vidare västerut var nämligen "så slem” (dålig) och djup att den nästan omöjligen kunde användas. Vid stormväder och högt vatten kunde de som arbetade på Varvet varken till lands eller sjöledes komma ut till sina arbetsplatser varför dåvarande Guvernören i Göteborg beordrade 
Askimsbönderna att köra dit sand och sten som fylle och underlag, "Vilket kommer att lända Eder, Staden och Kronan till nytta".


Gränsen för Göteborgs äldre redd.
Den plats där Varvet anlades kom att bilda gränsen för Göteborgs äldre redd, eftersom älven bortanför denna plats och vidare in mot staden var för grund för att där tillåta ankring av de mera djupgående fartygen.
Amiralitetsvarvet bildade en egen församling till vilken inte bara den där förlagda krigsflottan med dess Stat hörde, utan också de som var bosatta i de hus och egendomar som tillhörde varvet. Amiralitetskyrkan låg vid Stigbergstorget och var en Rödmålad Korskyrka av trä med ett fyrkantigt torn försett med två kyrkklockor.


Gamla Varvet.
Det är detta varv som under den senare hälften av 1700-talet
gradvis förändrar sin verksamhet från att bygga krigsskepp till mera fredliga handels- och segelskepp och som sedermera benämns ”Det Gamla Vavet"  med dess tillhörande idylliska varvspark.
Den mer marina och ”krigsmässiga” verksamheten med det
tillhörande amiralskapet överflyttas successivt till det år 1700 anlagda Nya Varvet strax väster om nuvarande Älvsborgsbron (Stora och Lilla Billingen). Stigbergets och Gamla Varvets betydelse för själva handelssjöfarten framgår av att två anmärkningsvärda sjöexpeditioner utgått därifran. Till Amerika avseglade år 1637 skeppen Kalmare Nyckel och Gripen samt till Ostindien år 1644 skeppet Falken. Den förra expeditionen lade grunden till kolonin Nya Sverige med 
staden Nya Göteborg vid Delawarefloden; den senare expeditionen blev mindre framgångsrik. Den kom så småningom helt av sig vid Goa i Främre Indien. 

En person som figurerar i Gamla Varvets historia och dess verksamhet under ett antal år under 1700-talets första decennier är den beryktade kaparkaptenen Lars Gathe, sedermera adlad till Gatenhielm.
Dåvarande Konungen Karl XII ville som ett skydd mot den vid denna tid fientliga dansk-norska sjömaktens herravälde i Kattegatt och Skagerack ombasera den befintliga marina Göteborgseskadern till Marstrand och Strömstad. Där skulle denna eskader - enligt kungens planer få ett fördelaktigare utgångsläge  när det gällde att till sjöss avskära
förbindelsen mellan Danmark och Norge och vid kusten bilda ett flankstöd för den Svenska armén samt skydda dess livsviktiga sjötransporter av manskap och förnödenheter. Så skedde också. Göteborgseskadern flyttas i Juni 1716 till de 
förut nämnda orterna samt i viss utsträckning till Nya Varvet. Tlll Göteborgs stad Karl XII överlåter samtidigt genom en kunglig donation  dels Älvsborgs KungsIadugård med dess ägor samt Amiralitetsvarvet vid Stigberget med sina byggnader, varvets mark och ägor samt dess befintliga stapelbäddar. Som en erkänsla för
denna kungliga nåd borde Göteborgs stad - enligt direktiv från
kungen -till våren 1717 anskaffa och underhålla tre skepp ;"Att brukas till Stadens helg och skydd som och till dess handels främjande". Emellertid anmälde Stadens Magistrat redan vid midsommartid år 1716 i underdånighet till
Kungl. Maj:t sin oförmåga att kunna anskaffa och prestera de tre begärda skeppen och med denna förklaring lät sig kungen tillsvidare nöja. 

Det är här som kaparkaptenen Lars Gatenhielm nu kommer in i historien. Denne hade år 1710 erhållit kunglig fullmakt och kaparbrev om att organisera kaperiet i ”Västerhavet” och att som det står i fullmakten;  ”Att utöva vedergällning mot de Danska örlogsfartyg vilka under Sveriges vanmaktstid 
spelade herrar på de Svenska farvattnen och betydlligt skadade vår handel”. Inom parentes kan nämnas att det Svenska kaperiet var en vanlig och etablerad företeelse inom flertalet av det dåtida Europas sjöfartsnationer. 
När den egna örlogsflottan på grund av bristande resurser inte räckte till var kaperiet en etablerad statlig verksamhet som ingick i respektive nations sjöförsvar. Sverige  som ”kaparnation” Sverige var  således inget undantag i denna verksamhet under 1700-talet. De svenska kaparfartygen förde tretungad svensk örlogsflagg och var
inordnade i den svenska marina krigsmakten.

År 1716 får Lars Gatenhielm såsom avlönad kaparkapten vid
Amiralitetet i Göteborg en kunglig fullmakt där han erhåller 
kommendörs rang med ”tillika heder och värdighet” och erhåller  därmed överbefälet över de övriga på västkusten etablerade kapama, vilka nu skall underställas och lyda honom. Gatenhielm blir således chef for hela den svenska kaparverksamheten. 
I hög grad åtnjöt Gatenhielm sin Konungs bevågenhet för att han med sin kaperiverksamhet och sin gradvis växande fartygsflotta -till stor del bestående av erövrade kapade danska fregatter och handelsskepp - verksamt bidrar till att 
med dessa som grund förstärka den till ett mindre antal enheter kvarvarande marina Göteborgseskadern, efter den av Kungen genomförda ombaseringen. 


Tordenskiölds anfall mot Nya Älsborgs Fästning.
Förstärkningen av eskadern med en kaparflotta under Gatenhielms befäl blev av avgörande betydelse för Göteborgs sjöförsvar den 3:e maj 1717 då han med sina Fregatter på ett synnerligen eftertryckligt sätt bidrog till att tillbakaslå den Danske amiralen Tordenskiolds anfall  efter en sex timmar lång häftig sjöbatalj. Historien vet att berätta att Gatenhielm själv personligen var med i den hårda sjöstriden mot Tordenskiöld och hans armada samt att han med hjälp av några dussin män äntrade och erövrade en Dansk galeas vars besättning delvis nedhöggs, delvis flydde. 

Konungens nådiga vilja. 
Som ett bevis på konungens ynnest och tacksamhet mot Gatenhielm för dennes deltagande i den hårda sjöstriden och tillika den mycket omfattande framgångsrika kaperi-verksamheten som sådan, erhöll Götebogs Magistrat  i Juni samma år ett dekret där det meddelas att; ”Det är konungens  vilja att Lars Gatenhielm det Gamla Varvet inrymmma skall"  (Det betydde i klartext att Gatenhielm genom en kunglig donation i och med detta dekret  blir ägare till det före detta Amiralitetsvarvet som nu benämns Gamla Varvet efter etableringen år 1700 av Nya Varvet.)

Således är det nu fritt fram för Gatenhielm och hans planer att
på ett eget Varv - och i en kommande fredstid - kunna bygga sig en egen större handelstlotta och därmed etablera sig som framgångsrik och välbärgad skeppsredare. Men planer är som bekant en sak och verkligheten en annan. 
År 1718 blir Karl XII skjuten och dödad vid Fredrikstens fästning under sitt krigsföretag mot Norge. Lars Gatenhielm själv avlider några månader senare genom att kallbrand tillstötte till de skottskador han fått i ena låret och höften. Dessa hade han ådragit sig året före då han deltog i äntringen av en Tordenskiölds danska galeaser. 
Efter hans död innehade hans änka Ingela,Varvet fram till år 1720 då Kronan återtog detsamma. Den Kungliga nåden och enväldet var samma år slut, vi fick en ny regeringsform, ett nytt statskick och en ny monark. Frihetstiden hade inletts. Nu var det som sagt tillsvidare slut med det Kungliga enväldet och därmed också slut med kungliga dekret och donationer. 
År 1753 upplåter Kronan på entreprenad tillsvidare Varvet med alla dess hus och bodar samt varvsarbetet till handels-mannen Peter Bagge. Statens intresse för det Gamla Varvet hade i den fredstid som då rådde betydligt minskat till förmån för Nya Varvet som kraftigt upprustades och dit all marin örlogsverksamhet nu överflyttades. I Januari 1806 var detta 
genomfört och man började därmed från Statens sida att diskutera en försäljning av Gamla Varvet.

Detta sker genom en offentligt hållen auktion år 1825 då dykerikommissarien Ambrosius Landgren blir ägare till varvet för en köpeskilling av 7.305 Riksdaler Banco. Det övergår nu helt till sitt  ”civila skede” och kommer härefter att inta en framskjuten plats inom Svenskt skeppsbyggeri. Själva området där det Gamla Varvet låg har sin givna plats i lokalhistorien men är i nutid  liksom hela Södra Älvstranden ända upp till nuvarande Lilla Bommen fullständigt omdanat.


Den dåvarande Svenska handelsflottans
största och snabbaste fartyg.

På Varvet utvecklades fram till det första decenniet av 1900-talet en omfattande verksamhet. Här byggdes några av den dåvarande Svenska handelsflottans största och snabbaste fanyg. Stapelavlöpningarna utvecklades till att bli verkliga 
folkfester. Då pyntades skeppen med blommor och grönt och
huvudredarens hustru eller någon av hans döttrar gav fartyget dess namn. På  Varvsområdet och den del av varvet som inte upptogs av själva skeppsbyggandet uppläts redan från slutet av 1600-talet tomter för bebyggelse - i första hand till dem som hade sin arbetsplats vid Varvet .En omfattande bebyggelse utvecklades där efter hand. Området eller Varvsdistriktet sträckte sig från Älvkanten upp över själva Stigberget, från nuvarande Barlastgatan och dåvarande Bläsliden -Öster om varvet- och till den vid Bangatan då anlagda Repslagarbanan samt vidare ner mot och längs med Allmänna Vägen. Nedfartsvägen därifån till varvet kallades Gamla Varvsgatan. Närmast 
denna låg den Landgrenska trädgården och ovanför denna i väster Sågängen.
Till varvet hörde en vacker varvspark där det bland annat fanns en bana för kägelspel.Timmermännen och Riggarna 
vid varvet kom att bilda ett slags arbetararistokrati där flertalet var bosatta dels på Stigbergsåsens avsatser, dels öster om varvet vid Bläsan och även omkring Allmänna Vägen och dåvarande Rödingsgatan.


Tiden och utvecklingen verkade obarmhärtigt.
Men tiden och utvecklingen verkade obarmhärtigt emot det Gamla Varvets fortsatta existens. År 1868 inför-livades Majorna och Masthugget med Göteborgs stad.
Staden behövde Varvet för nya Kajbygganden och  Skepps-brons fortsatta utsträckning krävde en total omdaning. Först försvann de stora brädgårdarna öster om varvet. De nådde ända från Järnvågen (Järntorget) fram till dåvarande Smala
Vägen (nuvarande Första Långgatan). Sedan igenfylldes de åldriga vikar och hamnar som dessa brädgårdar hade haft vid Älvkanten för lossning och lastning av sina exportprodukter av sågade trävaror och timmer. Staden behövde nya kajplatser för den expanderande sjöfarten och dess ångfartyg.Nu var Mast-fartygens era helt  förbi.
Masthuggskajen med en sträckning  från Sänkverket till ”Hacket” (Innan Stigbergskajen) byggs där mellan åren 1888-1898. 


Den sista disponenten.
Den sista disponenten vid Gamla Varvet blev G. D. Kennedy år 1872.
Han insåg under 1880- talet  åt vilket håll  utveckingen skulle gå och erbjöd i början av 1890-talet varvet till  Staden till inlösen mot en summa av 1,5 miljoner kronor. Den för den tiden höga summan som anågs oskäligt hög väckte åtskillig uppmärksamhet i samhället och Kommunförsamlingen vägrade godta erbjudandet. Staden behövde emellertid Varvet för nya kajbyggnader och när tiden var mogen en bit in på det första decenniet av 1900-talet kom Kennedy igen med ett nytt anbud som betydligt understeg det första. Gamla Varvet inköptes då av Staden. Skeppsbrons, Masthuggs-
kajens och sedermera Stigbergskajens utbyggnad fortsatte och den expanderande sjöfarten fick sina efterlängtade och välbehövliga nya Kaj-områden. Allt som återstod av det Gamla Varvet utplånades. Även den gamla vackra Varvsparken med sin kägelbana fick så småningom också den skatta åt förgängligheten. 
Och så efter en verksamhet som varat på denna plats vid Stigberget under nära 250 år var det definitivt slut för Varvet med dess Röda hus, sliprar och stapelbäddar samt bro-bänkarna där de stolta segelskutorna upptimrades och förtöjdes. Allt är borta och har gått in i minnenas värld. 


På så sätt kan det försvunna leva upp igen.

C. R. A. Fredberg skriver och jag citerar avslutningsvis: 
"Den generation som nu kommer, växer upp och som 
endast ser det nya  får, om han eller hon  övehuvudtaget intresserar sig för Stadens Historia nöja sig med de bilder av det förgångna som kamera, pensel och konstverk fångat. På så sätt kan det försvunna leva upp igen, men aldrig får dessa bilder det upplevdas klara och omedelbara behag”.
Jag hoppas dock att jag till Dig som läsare, genom att med denna artikel i viss mån kunnat stimulera Ditt intresse för Göteborg och dess Marina verksamhet som en viktig del av vår gemensamma Stads förflutna bakgrund och dess Historia.

@ ROLF SIMONSSON

Faktauppgifter hämtade från  C. R. A. Fredbergs ”Det gamla Giiteborg” samt genom forskning av befintligt källmaterial hos Landsarkivet  respektive Göteborgs Regionarkiv