Minns Du Café Masten?

Eller : ”Jag skall ha två lösa Broadway och ett glas saft”.

En solig vårdag sitter jag hemma hos Signe Carlson- den förra ägarinnan till Café Masten- som Iåg på Fjällgatan i Göteborg alldeles bredvid Postanstalten. 
Mycket att berätta. 
Signe, en pigg dam som närmar  sig de åttio åren har jag ”jagat” länge för att få en intervju med.Jag vet att hon har mycket att berätta från sina över tjugofem  år som innehavare av detta Café under en tid som sträcker sig friln mitten av trettiotalet fram till år 1960. En pigg dam skrev jag - ja verkligen - Signe säger att hon inte får tiden som pensionär att räcka till för allt som hon är engagerad uti, så det har gällt att passa på när hon är ledig för att överhuvudtaget få till stånd denna intervju med henne.
”När börjde du arbeta med  Café Masten?” är den första  frågan jag ställer till Signe: ” Ja, det var egentligen min mamma som startade en café-rörelse i mitten av trettiotalet på Jungmansgatan , jag  tror att det var på nummer elva. Hon hade arbetet som servitris i många år på olika restauranger och älskade verkligen sitt yrke och hade iänge drömt om att kunna öppna sin egen matservering och café. Själv började jag med att hjälpa henne när jag var i tjugofem-års åldern när hon startade sin egen caférörelse just på Jungmansgatan.Där serverade hon olika rätter av Svensk husmanskost.
Kronor 1:30 per portion
Caféet hade många gäster, folk kunde till exempel dagligen ringa från olika firmor runt Jämtorget och Linnègatoma och beställa färdiglagad mat som på den tiden kostade kronor 1:30 per portion. Jisses ,vilken slags service som det  fanns på tretttio- och fyrtiotalet säiger Signe.De som hade beställt via telefon fick maten levererad direkt till sig av en springfiicka som vi hade som anstiilld. En mycket käck flicka som hette Kallkopf i eftemamn,minns jag.
Men det var bra långt för henne att alltid behöva ge sig iväg många gånger under dagen med mat till kunder som fanns borta vid Järntorget och nära Haga.Men så kände vi min man och jag - ägaren till Mobergs Järnhandel och han sa till oss att inte behöver Ni leverera maten så långt bort, jag skall ordna en  alldeles ny lokal till er på Fjällgatan för jag känner hyresvärden som har en av fastigheterna  . Där finns det gott om folk, butiker och bostäder  av olika slag och det blir inte långt att gå med mat till folk som beställer mat via telefon uppe i dom trakterna. Där får ni ett perfekt kundunderlag, sa Moberg”. 
”Ja visst, svarade vi och accepterade hans förslag. Vi fick en aildeies ny lokal som hyresvärden inredde speciellt för oss till matservering och café. Vi hade öppet varje dag hela veckan från klockan 06.00 på morgonen till 22.00 på kvällen också på lördagar och söndagar. Vi levde på vår lunchservering kan man säja, den gav en bra inkomst och det var alltid mycket att göra. Förutom mamma och jag själv samt springflickan  hade vi en kokerska anställd som lagade maten. Senare i mitten på fyrtitalet drog min mamma sig ur det hela.
Då hade jag gift mej och tillsammans med min man köpte vi över caféet från mamma och drev det.

Vad var det för folk som åt där ?
”Vad var det för folk som åt där och kom In på cafèet-hade du många stamgäster?” frågar jag Signe. ”Ja verkligen, det var folk från alla håll- de som bodde runt omkring och flera  som ofta var ensamstående. Det kom många arbetare som jobbade på verkstäder i närheten sen kom det affärsidkare och deras anställda samt chaufförema och konduktörerna på busssarna som gick upp till August Kobbsgatan, det var fullt upp med folk varje dag. Det var många personer som man lärde känna och blev närmare bekant med. 
”Ni serverade husmanskost sa du, vad var det för  slags mat Ni hade på menyn?” -Det var två rätter varje dag som vi hade och folk berömde mycket vår vällagade och goda mat. Det kunde vara pepparrotskött, kalops med rödbetor, pytt-i-panna, ärtor med fläsk, torsk med äggsås, stekt vitling och makrill o.s.v. bara för att nämna några olika rätter. Men tänk säjer Signe, när jag själv och min man skulle gå ut och äta - senare i början på sextio-talet och efter del att vi hade avvecklat caféverksamheten - blev jag sa förvånad när jag fick all mat serverad på endast en tallrik. Hos oss fick gästerna sig serverade potatisen i en karott och köttet eller fisken på ett särskilt fat, 
grönsakema i ytterligare en annan karott och såsen i en särskild såssnipa. Du kan tänka dej själv säjer Signe att det blev mycket att diska för oss. Så sålde vi ju kaffebröd och kaffe, smörgåsar samt förstås cigaretter. När tobaksaffärerna hade stängt för dagen klockan sex var vårt café det enda stället i stadsdelen där man kunde köpa cigaretter på kvällen. Om du visste vad mycket jobb det var med att hantera alla ransoneringskupongerna under kriget som gästerna måste l lämna för allt som dom åt och drack, samt för cigaretterna dom köpte. Min man hade full sysselsättning med alla kuponger som skulle klistras upp på särskilda ark och som sedan skulle lämnas vidare till kristidsnämnden.  Han var den som skötte alla inköpen.

Förbud från myndighetema.
Sen så kom det ett förbud från myndighetema att vi inte fick sälja cigaretter utan att servera något till gästema först.Vad löjligt tyckte vi, folk stod ju i kö för att kanske få köpa åtminstone två lösa cigaretter av oss. Det var många gånger som vi struntade i förbudet. Dom fick dricka ett glas saft istället  för maten till cigaretterna och så var det problemet löst. ”Ja, säger jag -det minns jag tydligt när min pappa många gånger skickade upp mej till Ert cafè`för att köpa ett par lösa cigaretter och att jag allitd  måste dricka ett glas saft också innan jag fick köpa dom – men det var god hallonsaft det kommer jag ihåg. 
Förresten Signe, har du några glada minnen från cafètiden eller var det mest arbetsamt ? Och kommer du ihåg vad en kopp kaffe kostade under  krigsåren?” - Jajamän, 16 öre koppen för kaffet tog vi. Gästema drack mest mjölk eller pilsner till maten men också Ebe-dricka  kommer ni ihåg den?
Charkuterivaroma köpte vi från Lencks charkuteri på Andra Långgatan det var flera kilo kött och smörgåspålägg i veckan. De övriga varorna heställde vi från en kolonialvarufirma. Alla varorna leverades utkörda till oss en eller två gånger i veckan, det var inga problem med servicen från leverantörerna på den tiden. Nu när man nu skall gå in i ett stort varuhus som t.ex NK och handla och frågar efter någonting, så vet ju knappt expediterna själva var varoma finns i hyllorna. 
- Om jag minns några glada minnen frågade du ju  om. Det var mest mycket arbete hela dagarna - Ja det fanns väl men dom har jag glömt, det var mest mycket arbete hela dagarna. Vi bodde -min man och jag - i en hörnlägenhet pa Krokegatan med utsikt över ”Kleva” och därifran har jag många glada minnen, speciellt från vintrarna när folk skulle ta sig upp och ner för den branta backen. Då kunde man få se folk utföra riktiga cirkusnummer i halkan för att hålla sig på fötterna. Och så kunde man se hur pojkarna från ”Solgårdarna” kom med sina granpåkar på vårkanten och slogs som sjutton med andra grabbar fran gatorna runt Johannes Kyrkogata och uppe vid Masthuggskyrkan. Då var det verkligen liv och rörelse i Masthugget med alla människor det var en rolig tid. ”Vad säjer du om Masthuggsborna och dina cafégäster i allmänhet Signe, vad det bra folk att ha och göra med och gjorde dom alltid rätt för sig tycker du?” - Oh ja då, bättre och hederligare folk kunde man inte ha att göra med  dom betalade alltid för sig. Det var bara en gång som en person försökte stjäla en sockerkaka och stoppa under kavajen, men där var det jag som var snabb och fick tag i honom innan han smet iväg ut ur caféet. Det var aldrig några problem med våra matgäster. Det var ju ett  helt annat samhälle då än nu och folk hade respekt för andras egendom.
 Inget annat café i Masthugget 
 Nej som sagt var,caférörelsen gick bra för oss i många år det fanns ju inget annat café i Masthugget än det som låg mittemot
Restaurang Kompassen nere vid Masthuggstorget. “När upphörde Ni med café Masten, du och din man, Signe?” -I slutet på femtiotalet. Du vet att då kom cigarettautomaterna utanför tobaksaffärema så då miste vi den inkomsten och så dök det upp det ena matstället efter det 
andra runtomkring. Så då blev det svårt med all konkurrens och lönsamheten blev mindre och mindre för oss varje år. Dags för att sluta med Cafèet Det var arbetsamt och det blev dags för att sluta med Cafèet bestämde vi. Nu är min man död sen arton år tillbaka så nu lever jag ensam som pensionär men jag har fullt upp att göra hela veckan lång med alla olika slags aktiviteter som jag är ute på, så det blir aldrig långtråkigt. ”Nej det förstår jag – säjer jag, det är sällan man ser en så vital dam i sina bästa år och dessutom så glad och utåtriktad. Jag kan förstå att det måste ha varit trevligt och glatt för alla kunderna pa caféet att få bli serverade av Signe och äta av alla hennes goda maträtter, hon sprider verkligen en varm och ljus atmosfär omkring sej. 
Så blir det dags att säja adjö och jag  tackar Signe för en mycket trevlig samvaro. På vägen nerför trappoma till gatan ser jag i minnet bilden av mej själv när jag som sjuåring år 1943 kommer in på cafèet och säjer: ” Goddag, jag ska be att få köpa två lösa Broadway till Pappa och så vill jag ha ett glas saft också - här är jämna pengar” -Ja visst  min lille vän det skall vi ordna,svarade som vanligt alltid den lika glada och vänliga Signe, minns jag.

@ROLF SIMONSSON
 
 

Klicka på bilden för att få den i ett större format