img008 - kopia img008 - kopia

När Filmen kom till Göteborg och Sverige.

Det är nu över 100 år sedan den första biografen öppnades i Göteborg. 
I Mars månad  var jag inne på ”Bengans” vid Stigbergstorget för att hämta biljetter till ett musikevenemang som jag hade beställt. 
Där inne i lokalen kommer jag plötsligt att tänka på att det var ju här som biografen Fyren tidigare fanns och alla minnen från ungdomsårens ”kinne”-besök både på Kaparen och Fyren väcktes till liv. På Kaparen  såg jag min första matinefilm som sexåring (l94l) "Snövit och de sju dvärgarna

På Fyren såg jag min första barn förbjudna film som 15-åring år 1951, den hette "En plats i solen ” med Elisabeth Taylor och Montgomery Clift. Jag kommer ännu ihåg vilka starka intryck dessa båda filmer gjorde på mej och jag vet att redan som åttaåring var jag en hängiven ”cineast”  (filmälskare). Det var jag inte ensam om det gällde också för alla kompisarna man hade på den tiden. Vi var flera som sålde GP+GT pa söndagsmorgnarna för att få ihop lite veckopengar att kunna roa sej för. Utöver godiset som man köpte gick inkomsterna i första hand till matinèbesök och en biobiljett som kostade 55 öre. Jag gick så ofta jag kunde - om pengarna räckte på alla biomatinéer som fanns runtom i stan med föreställningar pa lördag kl 17.00 och så  på söndag både kl l3.00 och l7.00. Jag var helt ”biogalen", ett antal år.

Vi som växte upp under fyrtio-och femtiotalet hade det verkligen beviljat när det gällde att se bra filmer på matinéer. Det var ”gyllene tider”  för biomatine-föreställningar. Man såg alla bra filmer, både utländska - mest Amerikanska - och de Svenska som hade gått som vanliga långfilmer något eller några år tidigare på de vanliga kvällsförestallningarna för vuxna. Vilka filmidoler man hade och vilka bra filmer man såg. Mina stora idoler på den tiden var Errol Flynn och Johnny Weismuller (Tarzan). Och jag vet att när man såg idolerna i filmer som tex. Kaplen Blod, Slaghöken, De dog med stövlarna på, plus alla Tarzan-filmer så var resten av hela veckan räddad. Filmerna var ju gränsöverskridande i den meningen att man fick ju se helt andra miljöer och kulturer än dem man var van vid och jag vet att jag som grabb ofta längtade och drömde mej dit och att vara som någon av idolerna. Ja hade man sett tex. Kapten Blod eller Slaghöken så ville man vara precis som hjälten i filmen spelad av Errol Flynn nar man kom ut från bion och man lekte antingen sjörövare eller också var man Robin Hood i Sherwood-skogen och skaffade sej både pilbåge och pilar och tävlade med kompisar vem av oss som kunde träffa mittpunkten på en måtavla som vi ritade upp på ett träplank hemmavid.

Jag har naturligtvis många fler minnen från andra filmförestallningar än bara från ungdomsåren och från matineer, men det är rent otroligt vilken roll biofilmen har spelat framförallt för alla oss som växte upp antingen under trettio-, fyrtio-, eller femtiotalet innan TV kom in i bilden. Filmen var ju nästan det enda nöje man hade och jag kan fortfarande komma ihåg festkänslan jag kände när jag gick på en filmpremiär antingen på  Cosmorama, Palladium, Lorensberg eller någon annan av de stora biograferna inne i centrum.

Filmminnena som jag har har beskrivit väckte samtidigt en del frågeställningar hos mej som jag började fundera på: När började man överhuvudtaget visa film på biografer och vad hette den första ”kinnen” i Göteborg? Har det funnits något filminspelningsbolag i vår stad i stil med Svensk Filmindustri i Stockholm? Kaparen var ju färdigbyggd år 1940 för invigning men vilket år byggdes och invigdes Fyren? Jag beslöt mej för att försöka ta reda på detta och få svar på dessa frågor - plus några till – och  så här ligger det till: 
År 1895 skedde den offentliga världsdebuten då bröderna
Lumiere som uppfunnit kinematografen d.v.s  film med rörliga bilder visade sin första film i Grand Cafe vid Boulevard de Capucines i Paris. Redan nästa år skedde den svenska filmdebuten på industriutställningen i Malmö där ”Lefvande Fotografier” av folklivet i Paris visades för uppemot 30.000 
besökare. Men sitt verkliga genombrott i Sverige fick filmen
sommaren 1897 på Stockholmsutställningen då man bland annat kunde visa de första Svenska rörliga journalbilderna genom att filma Kung Oscars ankomst och invigning av utställningen. När nämnda utställning slog igen hade dess ”kinematograf" gjort synnerligen goda förtjänster, cirka
75 000 åskådare hade besökt den. 

Det fanns en stor publik och en fascination inför själva undret d.v.s. de levandegiorda bilderna som drog till sig stora skaror av besökare till kinematografen. lntresset för den nya nöjesformen - spelfilmen - ökade med våldsam fart och antalet nya kinematografer (biografer) som kunde visa ”rörliga bilder” ökade mer och mer. Under åren runt sekelskiftet l900 spreds filmen ut över landet av ambulerande förevisare som kuskade runt med projektionsutrustningar av olika format och olika spelfilmer, i första hand importerade från Frankrike. Men det dröjde inte länge förrän publiken också kunde se rörliga svenska ”bilder” på kinematografen.

År 1904 börjar något som liknar en svensk spelfilmstillverkning komma i gång och samma år tillkommer Göteborgs första biograf - ”Göteborgs Kinematograf’ med adress Kungsgatan 15. Den första filmstaden av format blev just Göteborg som redan i slutet av 1910-talet kunde ståta med ett tiotal kinematografer och som under några år också kom att vara branschledande vad det gäller antalet biografägare. Här i staden fanns bl.a förre skivmaskinsagenten m m, Anders  Skog som kom att äga biografer både i; Göteborg, Stockholm, Malmö och Helsingborg. Redan 1904 annonserade han med sitt första egenproducerade alster ”Kälkåkning i Slottsskogen” och poängterade stolt i tidningsannonserna att bilderna var tagna av hans ”egen bioscopist”( fotograf). Under det närmaste året producerade Skog filmer som "Ballonguppstigningen på Lorensberg", " Göteborg i Vinterskrud" och "Panorama upptaget från Elektriska Spårvagnen"

En ung ”bioscopist” som hette Charles Magnusson startade i Göteborg år 1907 en egen biografrörelse, eget laboratorium och en dokumentär filmproduktion i ett eget bolag, AB Biokronan. Utan honom skulle inte mycket i svensk filmhistoria se ut som den gör. Hans första egna producerade filmer hette "En resa genom Dalarna" och "Bilder från Gösta Berlings land". Men han gjorde sig mest ryktbar som aktualitetsfilmare. Ingen lyckades någonsin göra ett filmiskt nyhetscoop jämförbart med hans reportage från Göta Elf-katastrofen i Göteborgs Hamn den 15 april 1908.
Göta Elf var en ångbåt som gick i passager- och lasttrafik men som på grund av en felaktigt ”stuvad” godsinlastning kantrade i Göteborgs hamn varvid merparten av  passa-
gerarna omkom genom drunkning. Magnusson var på plats redan några minuter efter båtens kantring och kunde bland annat filma bärgningen av de omkomna på nära håll. Reportaget blev en av tidsperiodens största försäljningssuccéer och visades på praktiskt varje existerande biograf landet runt.

Några månader senare fick och antog Magnusson erbjudandet att bli verkställande direktör för AB Svenska Bio i Stockholm som producerade film för egna biografer och hade två av dåtidens mest berömda svenska filmregissörer anställda. Mauritz Stiller och Victor Sjöström. Vid sidan av detta försiggick mellan 1915-1917 en inten-siv  filminspelningsverksamhet i Göteborg inom ramen för ett helt annat bolag; Hasselblads Fotografiska AB som nu blev konkurrent till AB Svenska Bio på filmproduktionssidan.
1920-talet blev svensk films första storhetstid och gjordes känd runtom i världen genom Victor Sjöströms och Mauritz Stillers internationella genombrott med stumfilmer som Terje Vigen, Berg Ejvindl och hans hustru, Ingmarssönerna, Sången om den eldröda blomman, Herr Arnes penning-ar, Gösta Berlings Saga och den mest framgångsrikaste av dem alla, Körkarlen.  Samma årtionde bildades genom sammanslagning av Svenska Bio AB, Skandia Film AB och Skandinavisk Filmcentral ett nytt bolag - Svensk Filmindustri AB (SF) som blev ett - efter svenska förhållanden -  monopolföretag av stora dimensioner. Företaget hade en biografkedja med nittio biografer, en distributionsapparat som innefattade filmuthyrande och ett filmimporterande dotterbolag, samt en produktionssektor som när den var som mest omfattande sysselsatte tre stora fungerande ateljéanläggningar samtidigt.  Chef för det hela blev Charles Magnusson. När 1930-talet gick in existerade i stort sett bara ett enda aktivt filmproduktionsföretag i Sverige nämligen Svensk Filmindustri AB. När 1930-talet gick ut fanns en mängd av producerande bolag, det svenska utbudet under 1939 fördelade sig på mer än ett dussin olika firmor. Dessförinnan hade år 1929 den första hundraprocentiga ljudfilmen på svenska haft sin premiär,  "När Rosorna Slå Ut” regisserad av Edvin Adolphson. Efter år 1931 handlade allt om ljudfilm. Framförallt var den Svenska trettiotalsfilmen skådespelarnas årtionde med namn som Fridolf Rhudin, Edvard Persson, Thor Modén, Åke Söderblom, Karin Ekelund, Birgit Tengroth ,Sickan Carlsson, Isa Quensel, Julia Caesar, Dagmar Ebbesen (för att bara nämna några av dem).

År 1939 bröt andra världskriget ut och krigets betydelse för filmen i Sverige blev ett antal ”gyllene år”  ur produktionshänseende av Svensk film. En tilltagande nöjeslystnad åtföljde kriget och medförde en forcerad publiktillströmning till biograferna och filmen gjorde sin ”värnplikt” med massor av beredskapsfllmer. Uppgiften var nu att i filmerna stärka den svenska nationella självkänslan. Så tex med Stig Järrel och Hasse Ekman i Första Divisionen, Karl-Arne Holmsten i Örlogsmän 
och Anders Henriksson i Alle man på post. Man gjorde också filmer med motiv från den Svenska krigshistorien med titlar som Snapphanar, General von Döbeln, Rid i Natt och Det brinner  en Eld, samtliga högst allvarspäglade filmer som skulle bidra till att stärka den svenska försvarsviljan. Samtidigt gjordes också underhållningsfilmer för att öka beredskapsandan tex ; Landstormens lilla Lotta med Sickan Carlsson, Kalle pa Spången med Edvard Persson, Lasse-Maja med Sture Lagervall och många, många fler. 
År 1940 hade en av dessa s. k.  beredskapsfilmer premiär på Kaparen vid Stignergstorget Den hette Kadettkamrarter med Åke Söderblom och samtidigt invigdes biografen officiellt.
 
" Stigbergstorget är Majornas kulturcentrum med Gathenhielmska huset, Oceanografiska Institutet och Sjöfartsmuséet inom räckhåll. Nu på lördag slår storbiografen Kaparen upp portarna vid samma torg.” skrev Handelstidningen den 23 februari 1940 och det var verkligen en stor biograf som med sina 801 platser invigdes
I den här artikeln har jag stort ”speglat” den Svenska filmutvecklingen från 1896 och fram till andra världskrigets slut 1945. Jag och du som läser detta har naturligtvis sett massor av filmer sedan dess trots att televisionen såg ut att ta död pa allt vad film hette i början på 1960-talet. Men den svenskproducerande filmen överlevde och jag behöver bara nämna regissörer som Ingmar Bergman, Bo Viderberg, Olle Hellbom, Jan Troell, Kjell Grede, Lasse Åberg etc. för att peka på de stora framgångar Svensk film haft sedan dess både nationellt och internationellt .Man kan verkligen instämma i den ”Ny-Gamla” slogan: ”Film Ses Bäst På Bio!  ” 

Källfakta : Filmen i Sverige
av Leif Furhammar.
@ROLF SIMONSSON 


 

Klicka på bilderna för att få dem i ett större format.