NATIONALISM, RASISM OCH ANTISEMITISM.

I Sverige liksom i flera andra länder har olika grupperingar hyst antisemitiska och rasistiska åsikter under flera hundra år. Varifrån har detta sitt upphov och varför kom detta att förstärktes under 1900-talet?

Den svenska antisemitismen har sitt upphov med klara religiösa förtecken redan under Sverige stormaktstid på 1600-talet, när det uppmärksammades att det till Stockholm kommit judar och att de där utövade sin religion samt att ännu fler judar väntades dit. Hos ultra-ortodoxa religiöst svenska grupperingar utvecklades i samband med dessa rent antisemitiska fördomar och hat mot deras utövande av den Judiska religionen. Ett rent judefientligt åskådningssätt utvecklade sig bland delar av den svenska befolkningen.
Detta ledde till att det År 1685 utfärdades en förordning av den dåtida kungamakten med instruktion till överståthållaren att beordra judarna att inom 14 dagar lämna landet om de fortsatte bryta mot den ”sanna och rätta evangeliska religionen” (den Lutherska). Följande år utfärdades en ny kyrkolag om att alla utländska medborgare som inkom i riket skulle undervisas i den rätta läran och beordras till dopet, med straffpåföljd  ”för de som har att vårda sig därom, men försummar detta”.

Först i slutet på 1700-talet fick judarna tillstånd att bilda egna församlingar och utöva sin religiösa tro. År 1779 infördes det s.k. ”judereglementet” som fram till 1850 var normerande för de svenska judarnas politiska och sociala ställning.Religionsmotsättningar-med klart dogmatiska förtecken – har tveklöst varit en faktor som av tradition genom historien givit upphov till antisemitiska motsättningar. I många länder och under lång tid har judar tvingas leva segregerade från respektive lands befolkning och varit utlämnade till makthavarnas godtycke for sin tro. Religionen var länge det viktigaste kriteriet för åtskillnad mellan individer och olika folkgrupper. Ibland har judar tvingats konvertera till kristendomen, utvisats eller utsatts för våldsamma förföljelser (progromer) och mördats. Vad många kyrkoledare i dessa länder i gångna tider sagt till judarna: ”Ni har ingen rätt att leva bland oss som judar” har många sekulariserade makthavare därefter sagt ”ni har ingen rätt att leva bland oss,”sade nazisterna till sist till judarna; ”Ni har ingen rätt att leva alls”.Antisemitismen i sig själv har djupa historiska rötter i Europa och genom århundraden i form av bestämmelser, regleringar – och inte minst fördomar- i olika länder riktade i första hand mot judarna och de judiska bosättningarna. I Sverige och särskilt i Stockholm klagade köpmännen under mitten av 1850-talet att judarna bredde ut sig - ”i hart när all slags närings-verksamhet”. De påstod att om utvecklingen fortsatte skulle ”landets egna barn snart sakna tillfälle att få hyra någon salubod eftersom nästan alla därtill tjänliga platser blivit av judiska handlande upptagna”.

Från och med 1840 och årtionden framåt går det knappt en enda riksdag utan att borgarståndet - oftast understött av de båda andra ofrälse stånden- söker genomdriva olika riktade lagar eller administrativa åtgärder mot judarna i avsikt att begränsa deras konkurrens gentemot svenska köpmän på handelns och industrins områden. Inte förrän 1850 fick judar i Sverige tillstånd att bosätta sig var de ville och 1863 försvann i vårt land det tidigare förbudet mot blandäktenskap mellan judar och kristna. Det fanns vid sekelskiftet 1900 i vårt land en ganska utbredd antisemitism som främst kom att drabba fattiga judiska invandrare från Östeuropa.
 En av orsakerna till denna antagonism mot judarna – och detta gäller inte bara Sverige- är den avund inhemska köpmän kände mot judarnas driftighet inom olika slags affärs-och näringsverksamheter. Under 1900-talets första decennier växte det fram ett aggressivt judehat De svenska köpmännen drev kampanjer mot den öst-judiska invandringen och i riksdagen talade en av deras företrädare 1907 om polska och ryska judar som ”parasiter” och krävde näringsförbud för dessa ”moraliskt lågt stående individer som ej  kunna stämplas som annat än formligt slödder”. 

Det här är – som jag påpekat -inte något som bara var signifikativt för Sverige utan ligger betydligt djupare och allvarligare än så. Judarna har internationellt sett alltid fått stå som representanter för det oönskade och det främmande för vad det än måtte vara, kapitalism, socialism, nationalism eller kosmopolitism, allt enligt antisemististens uppfattning om vad som hotade det egna reviret. Antisemitiska grupperingar inom handel – företrädesvis inom borgerskapet runtom i Europa - har genom sekler alltid ansett att judarna haft en för stor makt inom näringslivet och att dessa borde deporteras. Och detta var ju ett av Nazismen och Adolf Hitlers främsta antisemitiska argument och en av orsakerna till nazistpartiets framgångar i Tyskland i början av trettiotalet. Argumentet att judiska finansmän och bankirer - d.v.s. den internationella finansjudendomen- var de som enligt Hitler indirekt bar skulden till att Tyskland förlorade första världskriget och därtill var orsaken till Tysklands ekonomiska och sociala elände efter kriget, till hyperinflationen och till massarbetslösheten. . Detta kom att utgöra en av ”grundbultarna” i den nazistiska förintelsepolitiken. Ett bevis på detta kom under ”Kristallnatten” i Berlin 1938, vid sidan av brännandet av judiska synagogor var det först och främst de judiska affärerna med dess innehavare som var det huvudsakliga ”målet ”för nazisterna.   I början av 1900-talet var det vanligt att låta rasbiologiska faktorer förklara utsende, beteende, förstånd och läggning hos människan. Det fanns då i många länder ett starkt intresse för rasbiologisk forskning.

Det fanns en fascination för hur man genom befolkningspolitiska åtgärder-sterilisering och abort-skulle kunna förhindra spridandet av dåliga arsvanlag genom rashygien (eugenik). I Sverige utmålades ”rasblandning” mellan svenskar och ”främmande” folkgrupper som t.ex. judar, zigenare och sydeuropèer som en stor fara mot den svenska rasen. Den mänskliga utvecklingen sågs som en kamp mellan ”raserna” (ras-darwinismen) och som en kamp inom olika folkgrupper mellan ”högre” och ”lägre” stående individer. Ett svenskt statligt institut för rasbiologi öppnades 1922.

Det är ingen som helst tvekan om- att rastänkande och antisemitism riktad mot inblandning av ”främmande raser” i den svenska rasen utgjorde- vid sidan av arbetsmarknadshänsyn och fruktan för utländska spioner och kriminella samt införandet av en genom lag reglerad sträng invandringskontroll - de främsta orsakerna/ faktorerna till att antisemitismen i Sverige förstärktes under 1900-talets första del. Rasbiologiens och rashygienens storhetstid är perioden från sekelskiftet 1900 fram till mellankrigstiden. Idéerna om ”raser” och ”rasblandningar” ingick ännu under 1930.-taleti de flesta människors föreställningsvärld, inte minst i den motsvarande nazistiska. I Sverige fanns också vid denna tid ett utbrett rastänkande av klart antisemitisk natur. Åtskilligt i den nazistiska rashygienen och i den tyska steriliseringslagen från 1933- ”skyddandet av den rena ariska rasen” byggde på förarbeten utanför Tyskland före kriget, De nazistiska uppfattningarna berodde inte minst på de arbeten som gjordes under 1920-1930-talet vid det svenska institutet för rasbiologi i Uppsala under dess chef Herman Lundborg och vars "forskningsresultat"- säkerligen, till stora delar enligt mitt förmenande- kom att ingå i den nazistiska raspolitiken. 

Nazisterna lät tvångssterilisera människor som av dem klassades som degenererade och sågs som ett hot mot den ” rena ariska rasen " i en omfattning som inte hade sin motsvarighet i om-världen. Ett avelsprogram (”Lebensborn”) syftade till att sammanföra tyska män och kvinnor ”av god kvalitet”. Från och med 1939 utfördes hundratusentals mord av nazisterna på psykiskt sjuka, förståndshandikappade och fysiskt handikappade (=dödshjälpsprogrammet).Det var och är ödesdigert att det sammelsurium av ras-idéer, antisemitism och föreställningen om den rena ”ariska rasen” blev ”grundbultarna ”i den nazistiska raspolitiken. Till detta kommer hatet mot alla främmande och avvikande individer som hotade denna ras och som av nazisterna stämplades och klassades som degenererade d.v.s. homosexuella och andra grupper-vid sidan av judarna. Allt detta kom att känneteckna den nazistiska ideologin och Hitlers tankevärld. Han och många andra nazister var besatta av denna tanke och dess före- ställningsvärld som blev helt styrande för den tyska raspolitiken och dess antisemitiska propaganda. 
Parad med en hänsynslös och fanatisk nationalism syftade denna raspolitik till att skapa ett tyskt ”lebensraum” i Europa genom etablerandet av ett nytt ”Stor-Tyskland”(med vapenmakt om så erfordrades) och samtidigt från detta område fördriva och förslava -och sedermera utrota- judar, slaver, zigenare och andra folkgrupper av ”lägre stående ras”.

 Bland flertalet svenskar fanns under 1930-talet länge en tendens och en naivitet att ”förstå” det som hände i Nazi-Tyskland, att släta över eller att tala om antisemitismen som en ”åsikt bland andra åsikter” riktad mot de ”trots allt annorlunda” judarna. Grova eller plumpa skämt.Förekom ofta med antydningar av judisk börd..Vid sidan av de rasbiologiska föreställningarna – som förmedlades via Statens institut för rasbiologi och som gjorde anspråk på att vara vetenskapligt grundade- fanns också tanke-gångar hos den svenska allmänheten som byggde på ett-i allra högsta grad fördomsfullt och ”suddigt” rastänkande. Man talade i gemen inte bara om den judiska rasen utan också om den gula faran, illaluktande negrer och andra antisemitiska uttalanden utan att detta väckte anstöt på ansvarigt håll. Under tjugo-och trettiotalet kunde skolbarn reta eller mobba sina judiska kamrater utan att man i samhället tog allvarligt på detta. I samband med att nazisterna kom till makten i Tyskland blev de svenska judarna i flera avseenden utsatta för ett starkt antisemitiskt tryck främst från svenska nazister. Visserligen blev nazismen i Sverige inte någon maktfaktor men det är tydligt att antisemitismen under intryck av den tyska nazipropagandan från Tyskland spred sig i vida kretsar i Sverige.

Det judiska affärshuset Bonnier drabbades ekonomiskt genom att det i den antisemitiska propagandan framställdes som överskuggande hela Sverige genom sin föregivna makt över pressen och litteraturen. Även EPA-företagen drabbades, de utmålades som judeägda och vara helt ödeläggande för den svenska handeln. Den tidigare svenska antisemitismen från förr bröt fram och kom att förenas med en antisemitism av nazistiskt märke. Stora delar av de högre socialskikten hade vant sig att beundra Tyskland. Det kom därför att dröja länge innan nazismens verkliga karaktär gick upp för dem.Skildringar av judeförföljelser som under denna tid nådde Sverige avfärdades som skräckpropaganda. Tveklöst var det så att antisemitismens utbredning i Sverige under denna tid var intimt förknippad och förstärktes i samband med nazismens framgångar. Från Tyskland kom den att sprida sig genom planmässig propaganda till Sverige. Antisemitismen ökade i Sverige i samband med Hitlers ökande makt och innebar att den -mot judarna- inte var en aversion utan ett vilt hat som det nazistiska propagandaministeriet sökte sprida över hela världen

Judarna betecknades som sataniska, därför måste dom förintas med alla medel.I anslutning till detta spreds vanföreställningarna om-som jag tidigare berört- judarnas s.k. makt över den svenska storfinansen och pressen. Var en jude medlem av en bankstyrelse.Framställdes han som bankens verklige styresman. När en judisk familj-som i exemplet Bonnier-ägde aktiemajoriteten i en huvudstadstidning utmålades denna som den svenska pressens herre. Kritiken mot Nazityskland hejdades på olika sätt och judeförföljelserna förtegs i stor utsträckning eller förnekades, alternativt utmålade som skräckpropaganda i en anti-judisk svensk folkpsykos som under trettiotalet tydligt gjorde sig gällande.Även om det aldrig i Sverige rådde en allmän antisemitisk stämning för att judarna skulle utstötas ur den svenska folkgemenskapen, utsattes de vid denna tid för en ihållande antisemitisk ”trumeld” förstärkt av den nazistiska propagandan.

Det är inte förrän 1942 – i samband med de norska judarnas deportation till Auschwitz som skedde inför öppen ridå – och den indignationsstorm som detta framkallar i Sverige, en radikal omsvängning i den svenska antisemitiska opinionen sker och de sympatier som ännu återstod för Hitlers Tyskland minskade radikalt.
 Denna omsvängning förstärktes ytterligare då nazisterna 1943 slog till mot de danska judarna och som genom ett ”trollslag” försvann största delen av den tidigare svenska antisemitiska inställningen till judar. Några utpräglade antisemiter hängde dock fortfarande fast vid sina sympatier för Nazityskland utan att vilja inse att händelserna i Norge och Danmark hade för alla avslöjat nazisternas rätta väsen. Ju längre andra världskrigets pågick med alltfler vittnesmål om den nazistiska förintelsepolitiken desto sjukare framstod antisemitismen. När hela vidden – helhetsbilden-så småningom gick upp före svenskarna tvingades man ställs sig en fråga som fortfarande plågar oss mer än ett halvsekel efter förintelsen; Vad är det i den mänskliga naturen som gör att människor kan sänka sig ner till en sådan bestialisk nivå gentemot sina medmänniskor.? 

Vi har inte så stor kännedom om vad Svenskarna i allmänhet visste och ansåg om judeförföljelserna och förintelsepolitiken i Tyskland och i de ockuperade länderna 1933-1945. Trots att informationen härom i efterhand nådde den svenska allmänheten förblev den fullständiga bilden okänd fram till avslöjandena vid Nurnberg-procesessen- Vilka faktorer lade hinder i vägen för att en helhetsbild skulle ha kunnat framträda redan under krigsåren?

Undersöker man valkampanjerna och riksdagsdebatterna i Sverige under mellankrigstiden, så ser man  att intresset för utrikespolitiska frågor spelade en underordnad roll. Likaså att olika slags rasföreställningar och nationella särdrag var öppet uttalade.  Det fanns en dåtida opinion som verkade för en bondeidealisering och nationalromantik som hade ett nära sammanhang med främlingsnegativism. Ett konkret uttryck för denna opinion och dess betydelse är - anser jag vara -tillkomsten av det rasbiologiska institutet i Uppsala år 1922. Professor Herman Lundberg., den tidens främste svenska rasteoretiker- blev dess chef. Han hävdade bl.a. att Sveriges folkstam hotades av degeneration p.g.a. rasblandning och krävde därför ett statligt stöd till den svenska bondestammen, ”folkets ryggrad”. 

Reglerna för utlänningar som ville komma till Sverige hade år 1914 (i samband med första världskrigets utbrott) skärpts och visumtvång infördes för dessa (utom för dem som kom från de nordiska grannländerna). En mer sammanhängande utlänningslag än den tidigare infördes år 1927. Man kan i regeringspropositionen-som föregick denna lag-återfinna följande argumentation:” Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig och oblandad ras, kan knappas överskattas”
Ja tydligare -anser jag- kan väl det knappast uttryckas, här ser man att ett av de främsta motiven i lagen är att skydda vår s.k. enhetliga ras. Det fanns sedan gammalt en jordmån för antisemitism mot judar i Sverige, dels i vissa religiösa kretsar där man anklagade judarna för att ha dödat Jesus, dels i samhällskretsar där man hyste tilltro till den egna rasens överhöghet. Det var också tillåtet att på ett osmakligt sätt driva med och förlöjliga judar på ett sätt som inte skulle vara tillåtet idag.

Men det fanns också en annan faktor som är väl värd att uppmärksamma i det dåtida sammanhanget. Det gällde samtidigt att skydda den svenska arbetsmarknaden från utländsk konkurrens genom en effektiv invandringskontroll. Jag kan klart se-när jag undersöka riksdagsdebatterna avseende invandring under 1920-talet – att dessa innebar ett stöd åt antisemitiska uppfattningar. När det gällde att ”skydda ”den svenska arbetsmarknaden under 1920 och 1930-talet från utländsk konkurrens, så spelade fackföreningarna en stor roll för antagandet av 1927: års utlänningslag med dess invandrarkontroll. Dåtidens fackföreningar strävade – hävdar jag-helt klart efter att begränsa eller helt utestänga utländsk arbetskraftsinvandring.
Sedan kom Wall Street – kraschen kort därefter med dess världsekomoniska kris och stora arbetslöshet, något som ytterligare bidrog till att förstärka den negativa inställningen till utländsk invandring. Den allmänna opinionen var starkt negativ mot invandring av flyktingar,särskilt judar. En av orsakerna var den dåtida höga arbetslösheten.
De faktorer som främst bidrog till en negativ svensk främlingssyn i början av 1930-talet – och formandet av den officiella svenska flyktingpolitiken fram till 1942/1943 är - för att sammanfatta -; Protektionism, främlingsovilja, föreställningar om svensk ”renrasighet” och dess värde, nationalism, antisemitism och ”skyddet”(omsorgen) av den svenska .arbetsmarknaden.
I Tyskland och när Hitler år 1933 kom till makten började övergreppen mot politiskt oliktänkande och judeförföljelser där, så gott som omedelbart. Det fick till följd att politiska och judiska flyktingar – i och med att dessa övergrepp gradvis eskalerade- sökte en fristad utomlands, bl.a. i Sverige. Framförallt var det de judiska flyktingarna som under 1930-talet gav upphov till omfattande riksdagsdebatter - beträffande det s.k. ”judisk flykting -problemet” - när alltfler tyskar judar sökte sig bort från Nazityskland och till Sverige.Denna nya situation krävde en helt ny utlänningslag vilken trädde i kraft 1938 och kom att gälla fram till krigsslutet.

De närmaste åren kom den på ett mycket restriktivt sätt att reglera den tyska flyktingsströmmen till vårt land. Lagen stipulerade att ”utlänning skall avvisas av tullpolisen om skälig misstanke föreligger, att denne lämnat sitt hemland för alltid’”.Det ämbetsverk som enligt denna lag kom att avgöra tusentals judars öde var Socialstyrelsen som beviljade uppehålls-och arbetstillstånd. Inresetillstånd beviljades däremot fortfarande – såsom tidigare- av utrikesdepartementet. De politiska partierna inställning till inrese -uppehålls-och arbetstillstånd för flyktingar hade hos Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna en mer generös inställning.De borgerliga partierna var splittrade i frågan, de flesta liberaler var för en mer generös flyktingpolitik. Högern och Bondeförbundet var emot detta. Bondeförbundet hade dessutom ett rasistiskt formulerat partiprogram.

När de första flyktingarna från Tyskland dök upp i Sverige blev den förda utlänningspolitiken en besvärande fråga  framförallt för de  politiska grupperingar  som hävdat en restriktiv flyktingpolitik.Den tyska nazismens övergrepp som det skildrades i de svenska dags-tidningarna väckte en negativ reaktion bland befolkningen .Till den officiellt förda svenska invandrar – och flyktingpolitiken med dess byråkratiska problematik, tillkom nu humanitära och etiska synpunkter. Svanberg och Tydèn skriver i sin bok Sverige och Förintelsen; ”att ingen som regelbundet följde svenska tidningar kunde undgå att läsa om nazisternas maktövertagande i Tyskland, om den upptrappade terrorn och om judeförföljeserna”.
Javisst, men det som förmedlades i media av vad som hände i Tyskland varierade och tolkades olika beroende vilken tidning som förmedlade detta, och vem som läste vad.
Det fanns svenska tidningar som ställde sig förstående till det som då skedde i Nazityskland och som utmärkte sig genom att ha en välvillig inställning till ”det nya Tyskland ”-t.ex. Nya Dagligt Allehanda, Aftonbladet, Stockholms-Tidningen - innan nazismens verkliga karaktär uppdagats.
Stora delar av de högre socialskikten i Sverige hade vant sig vid att beundra Tyskland, och det existerade sedan sekler tillbaka starka och långvariga kulturförbindelser mellan de bägge länderna. 

Det tyska kulturinflytandet var traditionsmässigt en del av vårt kulturliv och tyska var det utländska språk som av tradition var första tillval vid läroverk och gymnasier i Sverige. Negativa attityder i form av tvivel och misstro mot vad som i svenska media rapporterades om den nazistiska terrorn och judeförföljelserna återfanns i dessa kretsar. Inte kunde väl ett land som frambringat sådana tänkare och filosofer som Goethe, Schiller och Kant hemfalla åt rent barbari, nej det var otänkbart resonerade man i ett slags önsketänkande. Detta utgör faktorer som i sig ledde till att kritiken mot Nazityskland hejdades på olika sätt och att judeförföljelserna i stor utsträckning i officiella kretsar i Sverige kom att förtigas eller förnekas. Före den tysk-ryska pakten år 1939 framställdes dessutom Hitler i stora delar av den svenska pressen som Europas försvarare mot bolsjevismen. 
De negativa attityder som fanns mot Judar och det sätt på vilket det i början av 1930-talet kom till uttryck i Nazityskland återfanns i hög utsträckning inom - och delades kulturellt och ideologiskt i Sverige- av det socioekonomiska överklasskikt från vilket regerings-tjänstemän och befattningshavare inom statsförvaltningen vanligtvis rekryterades.Steven Kolik skriver; ” Det råder inget tvivel om att det inom detta högre samhällsskikt med dess grupper av välutbildade överklass-svenskar fanns en väl etablerad och utbredd -nästan intuitiv antisemitism”. Det var dessa välutbildade ”överklass-svenskar”som till övervägande del vid denna tid utgjordes av dem som var anställda inom utrikesdepartementet. 

Det var också dessa personer som i stor utsträckning också – medvetet eller inte- med sina intuitiva antisemitiska uppfattningar som under hela 1930-talet kom att sätta sin prägel på UD:s agerande när det gällde dess restriktiva handläggning med dess formliga ”blockering”av att i stor utsträckning neka Judiska flyktingar inresetillstånd till Sverige. Den svenska utlänningslagen från 1927 talade om – som jag tidigare nämnt behovet av - ”att skydda den svenska enhetliga rasen”och man kan gott utan vidare påstå att lagen som sådan präglades av protektionism och rasism. Det var alltså med laglig rätt som man inom Utrikesdepartementet på rent rasbiologiska grunder kunde avvisa de judiska flyktingarna från Nazityskland.
Det skulle dröja till l937 innan flyktingfrågan togs upp till behandling i riksdagen i form av en proposition som ledde till fyra motioner. Efter debatt och votering i båda kamrarna antogs samma år en ny utlänningslag som kom att bli basen för den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget. Lagen måste ur många synpunkter betraktas som en kompromiss mellan de olika politiska blocken och innebar att man tog hänsyn till de flyktingar som sökte politisk asyl och som förföljdes för sina politiska åsikters skull. De judiska flyktingarna ”som endast på grund av sin ras ville fly från sitt hemland”-som det angavs i lagen- kunde däremot inte åberopa rätten till politisk asyl i Sverige. 

När det nazistiska maktövertagandet skedde i juli 1933 förklarades Tyskland officiellt vara en enpartistat och genom en i riksdagen antagen fullmaktslag fick regeringen diktatorisk makt. De konservativa partier som samarbetat med nationalsocialisterna utmanövrerades och alla partier utom det nazistiska upplöstes.  Den nationalsocialistiska tyska staten var därmed ett faktum och nazisterna tog nu en fullständig och centralistisk kontroll över tysk media
d.v.s.  press, radio och film. 
Polisterrorn fulländades genom Gestapo (Geheime Staatspolizei) och man utnyttjade modern teknik för utrotning av dem - som enligt fullmaktslagen- betraktades som statsfiender och som främmande icke ariska folkgrupper (i första hand judarna) genom inrättandet av koncentrationslägren. Dachau, det första nazistiska koncentrationslägret öppnades i mars 1933. 
Judehatet intensifierades och Nurnberglagarna som infördes 1935 innebar att den judiska befolkningen i Tyskland förvandlas till en andra klassens folkgrupp med juridisk särställning. Lagarna innebar att två sorters olika medborgarskapskategorier skapades: ”Arier” d.v.s. icke-judar (medborgare i riket med medborgerliga rättigheter) respektive judar utan medborgerliga rättigheter (Staatsangehörige= statens undersåtar). Lagarna lade stegvis grunden till den senare vid Wansee-konferensen i januari 1942 beslutade ”slutliga lösningen av judeproblemet” d.v.s. organiserandet och verkställigheten av den tyska” mordmaskinen” genom att etablera en metodisk och systematisk nazistisk förintelseindustri som hade till uppgift att undantagslöst döda varje Europé av judiskt ursprung,
 
Därutöver användes ”mordmaskinen” till att i uppförda koncentrationsläger också för att inspärra, avrätta och mörda politiska motståndare, psykiskt sjuka, homosexuella och människor som i likhet med judarna stämplades som ”en lågt stående ras”. Otaliga krigsfångar i av nazisterna ockuperade och krigförande länder (bl.a. Sovjetunionen) användes som slavarbetare eller avrättades/dödades målmedvetet och organiserat inom ramen för den nazistiska rashetsen och dess ”förintelseindustri”. 
När det gäller Nurnberglagarna, den nazistiska rashetsen, den organiserade massutrot-ningsterrorn och koncentrationslägren -, så anser Svanberg och Tydèn – att sammantaget var innebörden och vetskapen om detta- inte någon hemlighet utanför Tyskland.Nej det är möjligt, men jag är helt säker på att den fulla omfattningen av allt detta inte var känt vare sig utanför eller inom Tyskland annat än av dem som hade ansvaret och var direkt inblandade i massutrotningen. Den stegvisa systematiska upptrappning som sker  från 1933 och framåt av vad jag vill kalla en systematiskt organiserad, målvedveten, exekutiv och fungerande nazistisk ”förintelseindustri”och dess enorma massutrotningskapacitet  –d.v.s. helhetsbilden och den fulla innebörden av detta –  var inte känd av omvärlden, ej heller av svenskarna och framförallt inte under  krigsåren 1939-1945. 

Orsakerna och faktorerna till varför så inte var fallet är flera; Först och främst det faktum att Nazityskland var en totalitär diktatur med allt vad detta innebar, bland annat fullständig kontroll över inhemsk media -press, radio och film - något som redan 1933 omvandlades till en renodlad nazistisk ”progandaapparat”. Ledarskiktet insåg tidigt detta och ”propaganda-apparaten” i alla dess former utnyttjades hänsynslöst för att förmedla den slags tillrättalagda information som bäst nyttjade nazisternas intressen och deras syften.
När det gäller massutrotningen och för att t.ex. belysa ett av ”organen" för detta; koncentrationslägren (förintelselägren) så uppfördes dessa i hemlighet på isolerade platser och spärrades av med elektriska stängsel och bevakades från vakttorn för att förhindra all insyn utifrån. Strax utanför lägerområdet byggdes villor och kontor för lägerpersonalen, allt för att ge sken av lägrens välputsade yttre fasad. Men innanför stängslen och dess yttre fasad såg verkligheten helt annorlunda ut, allteftersom tiden gick utvecklades lägren till att bli renodlade förintelseläger. 
Den fulla omfattningen och lägrens syften/ändamål som en del av den organiserade nazistiska förintelseindustrin och massutrotningen - av främst de europeiska judarna - avslöjades inte förrän soldater ur de allierade trupperna i maj 1945 nådde fram och befriade de överlevande lägerfångar som fanns kvar i lägren. Verkligheten blev en chock för omvärlden när fasorna av vad som skett i koncentrationslägren avslöjades och människor tvingades inse att ett organiserat folkmord begåtts som hade sin största intensitet under krigsåren 1939-1945.

För att med ett konkret exempel belysa hur nazisterna lyckades dölja för omvärlden och få insyn i -också för de tyskar som inte var involverade i ”förintelseindustrin”-dels genom sitt hemlighetsmakeri och frånvaron av insyn bakom densamma och dels genom en total likriktad ”propaganda- apparat ”och inte att förglömma -vad jag anser vara en form av passiv medverkan och naivitet från olika regimer i de Europeiska länderna (här skall också Sverige inkluderas) vill jag påvisa följande:  

En delegation från Internationell Röda Korset besökte under krigsåren Theresienstadt i det av tyskarna ockuperade Tjeckoslovakien.  I staden-som i praktiken fungerade som ett enda stort nazistiskt koncentrationsläger-ville delegationen på plats undersöka de förhållanden som enligt den ryktesmässiga informationen om tyska koncentrationsläger trots massivt nazistiskt hemlighetsmakeriet läckt ut till omvärlden. Veckorna före delegationens besök omvandlades hela staden i stil, med vad jag vill uttrycka i en jämförelse, -ett slag av potemkimkulisser, för att i detta förintelseläger för judar som Theresienstadt i realiteten var, dölja vad som pågick - till en idyll. Röda Kors- delegationen fördes fullständigt ”bakom ljuset” och fick i stället se och bevittna något som påminde om en rekreationsort, med butiker, sjukhus, matsalar, sanitetsanläggningar av hög klass etc. Där fanns t.o.m. en judisk orkester som spelade underhållningsmusik för ”de internerade” som dessa kallades i den nazistiska propagandan. Alla inblandade i den nazistiska ockupations-makten i Theresienstadt - ja t.o.m. de fängslade judarna som under hot tvingades delta- spelade med i denna ”charad” gentemot Röda Korset och omvärlden.
 
Ett annat exempel – som inte berör ”förintelseindustrin” utan istället hur effektiv och likriktad den nazistiska propagandaapparaten var- är när SA ”krossas” år 1934 genom att utmåla SA och dess ledning som ”fiender mot staten ”och att dessa genom en väpnad revolt skulle ta över makten i riket. Därigenom, rättfärdigade Hitler en summarisk avrättning av hela SA-ledningen, där flera var hans närmaste och intimaste medarbetare. SA upplöstes som en organisation inom nazistpartiet i och med detta av Hitler. I ett tal i riksdagen – först två veckor efter händelsen- utmålade Hitler hela den utrensade och avrättade SA-ledningen som revoltörer, konspiratörer och statsfiender och anförde att han genom sitt snabba ingripande mot dessa, räddat Tyskland och dess folk från fruktansvärda lidanden om ”lycko-riddarna kring Ernst Röhm hade lyckats rycka till sig makten. 
Omvärlden, så även Sverige och det tyska folket i gemen (utom de som tvivlade) accepterade i stor utsträckning Hitlers och nazipropagandans förklaringar i vad som i efterhand beskrivits som ”den tyska Bartholomeinatten”.

Sanningen bakom ”krossandet” av SA gällde frågan om organisationen med sina stormtrupper skulle införlivas med den tyska krigsmakten eller inte. Hitler var bunden av ett löfte till militären.-Wehrmacht - att stödja densamma. Militären fruktade att införlivandet av SA skulle leda till risken att denna organisation blev en militär maktfaktor som hotade att rasera hela den existerande strukturen inom krigsmakten och att SA därigenom helt skulle ”ta över” den militära ledningen. 
Hitler löste dilemmat genom att tillämpa de befintliga krigslagarna och stämpla SA-ledningen som myterister, revoltörer/ konspiratörer för att tillskansa sig makten och som sådana ett hot mot rikets säkerhet. Samtliga SA-ledare och en del andra personliga fiender till Hitler och de övriga nazist-koryféerna avrättades så gott som omedelbart under ”Bartholomeinatten” genom arkebusering, summariskt - utan dom och rannsakan- på order av Hitler. 

För att så förskjuta perspektivet till Sverige när det gäller frågan om vad svenskarna i allmänhet visste och ansåg om förintelsepolitiken och judeförföljelserna 1933-1945. Det är några viktiga faktorer -som är mer avgörande än andra- som hindrar att en fullständig helhetsbild av det faktiska skeendet och den fulla omfattningen av den nazistiska förintelsepolitiken skulle ha kunnat framträda redan under krigsåren 1939-1945. 
Främst är det: Det faktum att Sverige förklarade sig neutrala i kriget mellan Nazityskland och allierade. Man menade att kriget var ett stormaktskrig som ”inte angick Sverige”. En samlingsregering -där högern och bondeförbundet ingick -tillkom efter Sovjets anfall mot Finland. Regeringen var enig om att målet för den svenska utrikespolitiken var att hålla sig utanför kriget och inte ta ställning för någon part i konflikten, ej heller till flykting-frågan, främst när det gällde judar som sökte en fristad i Sverige undan nazismen. Det hade inneburit att man blandade sig in i den tyska inrikespolitiken -och detta ansågs det-skulle riskera att skada relation till Nazityskland, man var rädd för vad Hitler kunde ta sig till, han kanske rentav fick för sig att anfalla Sverige? 

Statsministern - Per Albin Hansson - undvek att lägga sig i skötseln av de olika departementen. Utrikesdepartementet – som var det departement som handlade och hade att bevilja inresetillstånd för flyktingar till Sverige -kom att ledas av Christian Gunther och i Berlin fanns den svenske ministern Arvid Richert som var dennes gamle förtrogne vän. 
Därtill kom svårigheten – inte bara för Sverige utan för omvärlden i stort -. att få insyn i vad som skedde i Tyskland och i de ockuperade länderna när det gäller den nazistiska förintelsepolitiken och judeförföljeserna Detta blev naturligtvis ännu svårare än tidigare - under krigsåren- när delar av den tyska krigsmakten direkt kom att involveras i detta. Nazityskland använde alla medel till att dölja vad som pågick inom ”förintelseindustrin”– på det sätt jag tidigare beskrivit-och den nazistiska ”propaganda-apparaten” tog varje tillfälle i akt att anklaga utlandspressen för en illvillig, förljugen journalistik och att bedriva skräckpropaganda riktad mot Tyskland.  
I Sverige ledde detta till att de tidningar som var fränast i sin kritik mot nazisterna och från Tysk sida framkallade ständiga klagomål för en tendentiös ryktesförmedling om förintelsepolitiken, konfiskerades utan rättegång alternativt att ”smädesartiklarna” beordrades att tas bort ur tidningen. I annat fall riskerade denna att beslagtas på order av justitieministern eftersom den sades innehålla smädelse mot främmande makt. Så t.ex. beslagtogs tidningen Trots Allt och Göteborgs Handelstidning vardera åtta gånger. När uppgifterna om den nazistiska utrotningskampanjen – trots allt läckte ut- och de svenska tidningarna började skriva om detta ville regeringen varken avfärda eller bekräfta uppgifterna offentligt. Det bidrog till att den svenska allmänheten var osäker på om uppgifterna verkligen var sanna eller falska.

Detta är ytterligare en viktig faktor som hindrade den svenska allmänheten att få information om den fulla vidden av den nazistiska förintelsepolitiken och judeförföljeserna. 
En annan faktor är att det i de svenska regeringskretsarna fanns en rädsla för att den antisemitiska opinionen och den svenska naziströrelsen skulle öka och sprida sig om stora mängder av judiska flyktingar släpptes in i landet. När t.ex. cirka ettusen judiska flyktingar ändå fick komma in i Sverige-som ett resultat av händelserna i Tyskland under Kristallnatten 1938- gick i svenska universitetsstäder studenter och andra inom akademiska yrken ut för att demonstrera mot ”judeinvasionen”. Regeringen såg ”mellan fingrarna” på studenternas agerande på grund av de skäl jag har angivit och något officiellt fördömande mot deras demonstration eller mot antisemitism i allmänhet förekom inte. Riksdagshögern menade i stället att det redan fanns för många judiska flyktingar i landet. 

Utrikesminister Christian Gunther tillkännagav 1939 att hans huvuduppgift inom samlingsregeringen var att vaka över de svenska-tyska förbindelserna, han ville he11lst slippa att ha någonting alls att göra med det judiska flyktingproblemet och flyktingarnas ansökningar till Sverige. Dessa lämnades istället över till chefen för passexpeditionen. Konsekvenserna blev att den väsentligaste delen av den faktiska svenska flyktingpolitiken-i alla fall fram till mitten av 1942-i stor utsträckning kom att bestämmas av  tjänstemän i ledande befattningar på UD:s expedition för utländska passärenden. Hur och varifrån dessa befattningshavare hade rekryteras och deras inställning till judar -deras intuitiva antisemetismsom jag tidigare har beskrivit – utgjorde ytterligare en otvetydig negativ faktor till att så få judar beviljades inresetillstånd. 
Den svenska regeringen och utrikesdepartementet hade information om den nazistiska förintelsepolitiken men man föredrog att hålla tyst om detta gentemot den svenska allmänheten. Informationen hade man bl.a. erhållit genom den svenske ministerns i Berlin, - Arvid Richert- rapporter om massmorden och deporteringen av judar till koncentrationslägren. I de flesta fall förmedlade Richert de informationer han hade om detta till Sverige.Men inte alltid, Steven Koblik påvisar att Richert faktiskt undanhöll Stockholm och UD viktig information om judarnas öde. Samtidigt kom dock andra rapporter inströmmande till UD och regeringen från andra håll. Den svenske konsuln i Stettin skickade i augusti 942 en utförlig beskrivning med vederhäftiga upplysningar som han lyckats erhålla, hur judarna utrotades i särskilt upprättade förintelseläger.
Den svenska tystnaden om vad man visste bidrog förmodligen till den nazistiska förintelsepolitikens och ”den slutliga lösningen av judeproblemet” framgång. 


På bl.a. den svenska samlingsregeringens initiativ inleddes först på ett sent stadium- betraktat i efterhandsperspektivet- olika slags aktioner för att rädda lägerfångar och människor som löpte risk att bli deporterade. Jag har sökt förklara varför dessa insatser realiserades så sent under perioden!

Flera svenska diplomater ute i Europa hade 1941/1942 iakttagit att judeförföljeserna antagit allt svårare former. Samtidigt hade de via Gestapo fått underrättelse om att judiska flyktingar inte längre fick lämna Nazityskland utan dessa skulle i stället deporteras till koncentrations-läger i Östeuropa där – genom beslutet om den ”slutliga lösningen av judeproblemet. Speciella ”avlivningsfabriker” byggdes där dessa och övriga judar från av nazisterna ockuperade länder skulle massmördas.Vid samma tidpunkt fick man viktiga upplysningar om detta genom en tysk ingenjör - Kurt Gerstein-chef för SS desinfektionstjänst och ansvarig för leveranserna av gasen cyklon B till de i all hast uppförda förintelselägren. Han fick vid ett besök i koncentrationslägret Belzec se vad gasen användes till, han fick bevittna hur flera tusen judar gasades ihjäl vid ett enda tillfälle-hans besök. 
På tågresan från Belzec träffar han av en slump den svenske diplomaten Göran von Otter.För denne berättar Gerstein -inställd på att för omvärlden avslöja vad han varit med om -allt vad han upplevt i Belzec genom att för von Otter visa upp olika slags bevismaterial för att intyga att han verkligen talar sanning. Von Otter uppsöker själv chefen för utrikes-departementets politiska avdelning i Stockholm för att informera om mötet med Gerstein och vad denne avslöjat. Bilden av att judeförföljeserna inte var slumpmässiga pogromer utan ett resultat av nazisternas systematiska ”förintelsepolitik” började undan för undan med medönskvärd tydlighet- genom den entydiga information som nådde UD- alltmer framträda för den svenska regeringen.

Under senare delen av 1942 förmedlade också ledande svenska dagstidningar ny information med rapporter om Nazisternas judeutrotning från källor i utlandet (via flera av de allierade regeringarna).bl.a. annat om den s.k. Riegner-rapporten och "inifråns-rapporter" via Röda Korset från flyktningar som på plats varit åsyna vittnen till massakrer på judar. De allierade utfärdade 1942 en gemensam officiell deklaration mot tyskarnas utrotning av judarna i Polen. 

Den nazistiska förintelsepolitiken var vid den här tidpunkten delvis känd för de allierade. Deklarationen var en officiell bekräftelse på uppgifter om förintelsen som tidigare cirkulerat i den internationella pressen. Den spreds via telegrambyråerna och nådde därmed också de svenska tidningarna där dess innehåll omedelbart publicerades. Det ledde till att Förintelsens innehåll blev allt tydligare och omfattningen därav när det gäller den nazistiska judeutrotningen i Europa för den svenska regeringen och därmed också för den svenska allmänheten.De svenska tidningarna fortsatte fortlöpande att i telegram och notisform- från och med nu -att regelbundet rapportera och kommentera judeförföljelserna. På våren och försommaren 1943 publiceras nya detaljer om den nazistiska förintelsepolitiken. Tidskriften Judisk krönika – som i efterhand framstår som den mest initierade av svenska tidskrifter när det gäller Förintelsen- lämnar ständigt återkommande och initierade redogörelser för hur de Europeiska judarna förintas steg för steg. Tidigare hade regeringen regelbundet beslagtagit de tidningar som skrev om det nazistiska våldet.

Från och med sommaren 1943 kunde de svenska tidningarna i klartext skriva om Förintelsen, utan risk för ett regeringsingripande. 
Men det direkta avgörandet för vändningen (svängningen) av den svenska opinionen mot judarna och den tidigare strikta svenska flyktingpolitiken från trettiotalet och krigets första år - sker när nazisterna 1942 praktiserade ”den slutliga lösningen ” på de Norska judarna och i september 1943 när nazisterna beslöt att också ”likvidera” alla judar i Danmark. Plötsligt hade hela innebörden av Förintelsen kommit nära Sverige. Tidigare hade den ”bara” funnits på avstånd ute i Europa tillsammans med tvivlet hos många svenskar om vad som var sant eller osant i det tidningarna rapporterade. Nu fick man ett direkt synligt vittnesbörd om den fulla innebörden av nazisterna förintelsepolitik bildligt talat på den egna ”dörrtrösklen”. Detta blev en ”väckarklocka” för den svenska allmänheten, inte minst för UD och den svenska regeringen. 
Från och med i mitten av 1942, i samband med deportering av norska judar till nazistiska koncentrationsläger inträdde en markant skillnad i regeringens och UDs tidigare flyktingpolitik. Ingen talade längre från ansvarigt håll om restriktioner i flyktingpolitiken– förbehåll eller särskilda villkor - för att ta emot judiska flyktingar. En faktor i detta – utöver vad som här angetts och som enligt min mening inte kan uteslutas- är den radikala omsvängning i krigets utveckling som inträffade vintern 1942-1943.Tyskarna hade på hösten 1942 hejdats vid Stalingrad och gått mot ett katastrofalt nederlag mot de allierade vid El-Alamein i Egypten.

Den svenska regeringen övergav nu rädslan mot Nazityskland och tanken om en tysk seger och anpassade sig efter det nya läget. Det gällde att stå på segrarnas sida (de allierades) och regeringen inledde 1942 inbördes diskussioner hur det skulle bli när kriget var slut och de allierade segrat. Man kände i regeringskretsar oro för att Sveriges relation till de allierade demokratierna hade skadats på grund av den svenska passiviteten och eftergifterna till Hitler (Här avser jag bland andra eftergifter; främst den fortsatta järnmalmsexporten till Tyskland under kriget och tillåtelsen för den tyska Engelbrekts divisionens transitering genom Sverige 1941 till Finland)  
I februari 1943 tillsatte därför regeringen en expertgrupp för att diskutera/besluta om frågor som rörde svensk utrikespolitik i en kommande fredstid. Vad Sverige ville göra var att förbättra sitt anseende hos de allierade och i de nordiska grannländerna. På sommaren samma år beslöt man att sätta stopp för nämnda transiteringstrafik och samtidigt säga upp handelsavtalet (som bl.a. omfattade järnmalmsexporten) med Nazityskland. 

Den svenska regeringen hade bestämt sig för att rätta till så många misstag i sin tidigare förda flyktingpolitik som möjligt och ett sätt att göra detta var nämnda åtgärder visavi Nazityskland samt att på detta sätt demonstrera sitt oberoende och en vilja att hjälpa förföljda de förföljda judarna/. flyktingarna. 
För att sammanfatta = De faktorer som jag tidigare beskrivit i fråga nr ett och här i fråga nr två; Hotet från mot den svenska rasen p.g.a. av rasblandning (utlänningslagen 1927) som gav ett indirekt stöd åt antisemitiska uppfattningar, agerandet för att skydda den svenska arbetsmarkanden från utländsk arbetsinvandring, UD:s agerande och dess beslutande befattningshavare och dessa intuitiva antisemitism när det gällde att bevilja inresetillstånd för judiska flyktingar. Tystnaden från samlingsregeringen gentemot den svenska allmänheten gällande den vetskap man hade om den nazistiska förintelsepolitiken, naiviteten (önsketänkandet) om att Tyskland som ett gammalt kulturland inte kunde ägna sig åt en barbarisk nazistisk förintelsepolitik.Vidare; beundrandet i vissa kretsar för Hitler som garant gentemot bolsjevismen, höger-och bondeförbundets inflytande i samlingsregeringen, svårigheten att få insyn vad som skedde i det Nazityskland pg av dess totalitära media kontrollen och nazisternas hänsynslösa utnyttjade av all inhemsk media i sin ”propagandaapparat och dess utfall mot utländska press av att bedriva ”skräckpropaganda” mot Tyskland, det totala hemlighetsmakeriet inom förintelse- industrin” och dess förmåga att föra en hel omvärld ”bakom ljuset” (ex. med den Internationella Röda Korsdelegationens besök i Theresienstadt).Allt detta utgör var för sig- och sammantaget – de faktorer och orsaker till varför de svenska räddningsaktionerna/insatserna för att rädda lägerfångar och människor som löpte risk att bli deporterade realiserades så sent under perioden. 

Ytterligare faktorer som bidrar till detta är:Sammansättningen i den svenska riksdagen och sedermera i samlingsregeringen när det gäller Högerns och bondeförbundets motstånd mot en generös flyktingpolitik). Delar av den svenska pressens välvilliga inställning till det ”nya Tyskland” under trettiotalet. Sist men inte mist - när krigsutbrottet sker 1939 – det faktum att Sverige förklarade sig neutralt och att kriget var ett stormaktstid som inte angick Sverige, Beslutet att inte ta ställning till någon av parterna och inte heller till flyktingfrågan gällande judiska flyktingar som sökte fristad i Sverige undan nazismen. Rädslan för vad Hitler kunde ta sig till om man blandade sig in i den tyska inrikespolitiken och att den antisemitiska opinionen och den svenska naziströrelsen skulle öka om judiska flyktingar släpptes i Sverige. 
Passiviteten och undfallenheten mot Hitler, tystnaden om vad man visste i regeringskretsar/  regeringens val att hålla tyst om detta gentemot den svenska allmänheten, beslagtagandet av de tidningar som var kritiska mot Hitler och nazismen-.-på grund av de orsaker och händelser som då inträffar och som jag i inledningsvis i denna fråga beskrivit.- leder till svenska insatser/aktioner att rädda lägerfångar och människor som löpte risk att bli deporterade, inte börjar realiseras förrän 1942/1943.                                                          

När man i Sverige fick höra talas om att Hitler 1942 börjat praktisera den ”slutliga lösningen av Judeproblemet” även i Norge blev den svenska samlingsregeringens statsminister och dess utrikesminister eniga om något måste göras för dessa. Man erbjöd de judar som fortfarande fanns kvar i Norge-många av dem hade redan hunnits deporteras till Nazityskland och utrotningslägren- en fristad i vårt land, men tyskarna ville inte släppa iväg resten av dessa till Sverige. Trots detta så lyckades man genom olika underjordiska organisationer rädda merparten av de judar som fanns kvar, över gränsen till friheten i Sverige. De togs väl om hand och gavs omedelbart inrese-och uppehållstillstånd från UD som vid denna tid leddes av Gösta Engzell.  
Det är ingen tvekan om att dennes inflytande och betydelse kom att spela en framträdande roll tack vare hans direkta förhandlingar med tyska byråkrater för att rädda enskilda judar - i första hand de norska och danska- som löpte risk att bli deporterade genom att bevilja dessa svenskt medborgarskap och förse dem med ett svenskt ”skyddspass” som visade deras anknytning till Sverige. Hans agerande hölls hemligt ”utåt” men skedde indirekt med regeringens ”goda minne ”och stöd. Denna strategi skulle senare visa sig användbar i Ungern när det gällde att rädda de ungerska judarna undan förintelse. 

Regeringen gjorde nu upp planer på ett eventuellt svenskt ingripande till förmån för de danska judarna när dessa 1943 hotades av den tyska förintelsepolitiken i likhet med vad som skett i Norge 1942. I oktober 1943 utfärdade det svenska utrikesdepartementet en kommuniké i vilken man erbjöd att ” i Sverige mottaga samtliga danska judar”. Samtidigt framförde den svenske ministern i Berlin-Richert- en formell demarche till det Tyska UD med begäran om ett omedelbart frisläppande till Sverige av dessa. I demarchen hette det att de danska judarna skulle ”interneras” i Sverige. Tyskarna svarade inte på demarchen utan genomförde istället en razzia mot de danska judarna i och för deportering till koncentrationslägren i Tyskland. 
En svensk räddningsaktion kom omedelbart igång som hjälpte drygt 7000 judar över Öresund till Sverige och räddningen undan nazisterna. Räddningsaktionen kom att röna stor uppmärksamhet och de allierades regeringar uttryckte till den svenska regeringen sin respekt och tacksamhet för den "humanitära insatsen".
Med denna ”framgångsrika” räddningsaktion började den svenska regeringen se sig om efter nya områden där man kunde göra liknande insatser. Det ledde till att regeringen 1944 tog initiativet till att söka rädda de ungerska judarna undan förintelse. 

Den svenska delegationen i Budapest under ledning av Raoul Wallenberg lyckades-genom att använda samma strategi som Enzell tidigare använt för de norska och danska judarna-att utfärda svenska skyddspass och bevilja de ungerska judarna svenskt medborgarskap-rädda tusentals ungerska judar undan deportation till förintelselägret i Auschwitz.I krigets slutskede gjorde Sverige avsevärda insatser för att rädda de politiska och judiska koncentrationsfångarna – i det senare fallet främst de skandinaviska judarna- i Nazityskland. Regeringen, ja t.o.m. den svenske kungen Gustav V, hjälpkommitté, många ämbetsmän och enskilda personer vidtog viktiga åtgärder för att rädda så många människoliv undan från de nazistiska förintelselägren som möjligt. 
Man hade anledning att befara att nazisterna när de insåg att kriget var förlorat i desperation skulle döda alla lägerfångar innan den tyska nazistiska staten definitivt störtade samman.De aktioner som i det skedet utgick från Sverige är förknippade främst med greve Folke Bernadotte och svensken Felix Kersten. De bådas underhandlingar direkt med SS-chefen Heinrich Himmler ledde till viktiga svenska räddningsaktioner före och omedelbart efter dennes självmord. De svenska räddningsaktionerna kom att ledas av Folke Bernadotte i Svenska Röda Korsets regi. Regeringen satsade nu offensivt på räddningsaktionerna genom sitt fulla direktstöd åt Röda Korset och Bernadotte. 

Målet att främst rädda de skandinaviska judarna vidgades när Himmler gav Folke Bernadotte löfte om frigivning av samtliga lägerfångar - i första hand -från koncentrationslägret Ravensbruck oavsett nationalitet.  Mer än 20 000 människor räddades till Sverige genom Bernadotte-transporterna och efter krigets slut fördes ytterligare 10 000 lägerfångar till Sverige genom ett svenskt samarbete med en amerikansk hjälporganisation. Totalt cirka 30 000 människor alltså som – i detta sena skede- räddades undan den tyska förintelse-maskinen” Detta blir en slags kompensation av den svenska regeringen för den eftergiftspolitik gentemot nazisterna och den passivitet man i Sverige – visavi de judiska flyktingar som sökte räddningen i vårt land -förde under åren 1933-1942. 

@Rolf Simonsson