Sillperiodema och Handelshusen i Göteborg
1500-talet = Den första stora sillperioden.


Sillen var redan under medeltiden en stor internationell handelsvara inte minst för Sverige. Genom att sillen saltades in tålde den förvaring och långa transporter genom Europa. Den vann dessutom i popularitet då fastereglerna i de katolska länderna förbjöd kött under två dagar i veckan och i 40 dagar i sträck under vintern. Under 1200-1400-talet fiskades den mesta sillen utanför Skanör och Falsterbo. De skånska sillstimmen sägs ibland ha varit så täta att en stridsyxa kunde ställas mitt i stimmet utan att falla omkull. Under 1500 -och 1600-talet kom sillstim i mängder in mot Bohuslän och skärgården runt Göteborg. Men de
mängderna var obetydliga i jämförelse med de kvantiteter och den
varaktighet som gav upphov till det stora sillfiske som senare skedde under både 1700- och 1800-talet. 

Dags att upprätta tullar.
Många nutida forskare anser att orsakerna till att det periodvis kommit så mycket sill till Sverige och framför allt till Bohusläns kust
berott på förändringar i vattnets salthalt. Sillen är nämligen väldigt
känslig for saltkoncentrationen i havsvattnet och den vill inte vara i
kustområdena när vattnet har ”fel” salthalt. l mitten av 1500-talet inleddes så Bohusläns första egentligt stora sillperiod. Det fanns då så mycket sill i havet att fiskarna inte kunde ta vara på allt. Efter ett par år ansåg Kronan (Staten) att det var dags att upprätta tullar och annan kontrollverksamhet för fisket. 
År 156l bestämdes det att Marstrand skulle bli centrum för denna
kontrollverksamhet och handel. Det nuvarande Götcborg var ännu
inte påtänkt. Fisket under 1500-talet pågick i ca 30 år och innebar
en glansperiod för Marstrand med omnejd. Sillruschen tog så småningom slut och Marstrand drabbades dessutom av en stor brand som förstörde stora delar av staden. Sen blev det väldigt lugnt och stilla på fiskerifronten efter det att denna första sillfiskeperiod upphört. 

1660-talet = Sillen kommer tillbaka på nytt i Bohuslän.
Stillheten sträckte sig ända fram till 1660-talet. Då började sillen åter synas i Bohuslän i mängder och sex år senare utfärdade myndigheterna ett fiskerireglemente. Sillen skulle nu bara få tas i land, saltas och packas på fem olika platser: Göteborg, Kalvsund, Marstrand, Gullholmen och Lysekil. Men de riktigt stora sillstimmen uteblev och själva exporten av sill var mycket blygsam. Det var bohuslänningarna själva som fiskade och bönderna i huvudsak för än så länge hade ingen speciell fiskarkår växt fram.
Bohuslän och dess skärgåd blev Svenskt i och med freden i Roskilde år 1658 men den nygrundade staden Göteborg (1621) låg redan på svensk mark. Staden var då ett nybyggarsamhälle med ungefär 2000 invånare. Hälften av dessa var utlänningar och kom huvudsakligen från Skottland, Tyskland och Holland. Under 1600-talet förekom alltså ingen sillperiod av samma kaliber som under 1500-talet och definitivt inte som den skulle komma att bli under 1700-talet.

1700-talet - Det Stora Fisket.
l mitten av 1700-talet inleddes den epok som i den bohusläska historieskrivningen fått namnet Det Stora Fisket. Skärgårdssamhällena i Bohuslän upplevde då en intensiv period där de väldiga sillfångsterna radikalt förändrade kustens utseende. Nya samhällen växte fram och i de äldre fiskesamhällena gav
högkonjunkturen upphov till stor folkinllyttning och ett aktivare 
ekonomiskt liv.

Säsongsarbetare tiIl Bohuslän.
Vid denna tid var ännu Bohuslän ett av Sveriges fattigaste landskap. Göteborg däremot var då en förmögen handels- och sjöfartsstad.
Där fanns det rika handelsmän som kunde satsa på sillhantering och export när denna stora sillperiod kom. Sillen tycks ha återkommit till norra Bohusläns kust år 1747 på hösten.
 Den nya sillperioden varade i 62 år. Det fiskades dock inte så mvcket i början eftersom man ännu hade dåliga redskap. Dessutom fanns det små möjligheter att ta vara på förädla och marknadsföra sillen. Först några år senare när sillen också kom till Göteborgstrakten och dess skärgård tog fisket ordentlig fart.
Av naturliga skäl blev Göteborg den ledande exporthamnen för salt sill . Därifrån utfördes mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av all sill som då exporterades från Sverige. Det var mestadels Bohuslänningar som stod för själva fisket men dom räckte inte till - så det srömmade en mängd säsongs-
arbetare till Bohuslän. Det var inte bara till själva fisket det behövdes folk utan det krävdes också stora mängder av dessa till salterierna och trankokerierna vilka kom att bli nya och framgångsrika industrier under denna period. I skrifter från den här tiden har man funnit uppgifter om att 50.000 säsongsarbetare kom till Bohuslän men den sifffran får tas med en nypa salt. De kom från de landskap som ligger närmast Bohuslän d.v.s. Dalsland, Västergötland och Halland. En del av dem kom också från Värmland och Småland.

Självförsörjande på Sill.
Kronan (Staten) hade mycket att tjäna på fisket i form av tullaoch andra pålagor. Det gjordes därför extra förmånligt att flytta ut till skärgården med fritt statligt underhåll till bostäder, fri mark och skatteförmåner. Utöver den bofasta befolkningen var säsongsarbetarna sysselsatta med insaltning, tunnbindning, trankokning, transporter och annat som hörde sillhanteringen till.  Fram till 1800-talets början var Sverige självförsörjande på sill. Under den sextiotvå år långa sillperioden under 1700-talet hade sillen fått en självklar plats i de svenska hushållen. Svenska folkets matvanor vad gäller den salta sillen 
grundlades under denna period. Då hade de lärt sig att uppskatta sillen och den utgjorde en viktig del i den dagliga kosten. Sillen var med sitt fett inte bara hälsosam  i det hårda svenska klimatet, den hade också fördelen att den kunde förvaras länge. Samtidigt var den mycket omtyckt hos den svenska arbetsbefolkningen som då levde vid industralismens genombrott och den kom i folkmun att kallas för ”fattigmans fläsk”.

Färsk sill uppför älven.
Fram till 1800-talets början var Sverige självförsörjande på sill. Den förekom normalt bara i insaltat tillstånd. Det var sedan länge det bästa sättet att konservera och konsumera sillen. Man var helt inne på att sillen först skulle saltas och sedan läggas i tunnor. Detta var den enda form av behandling som man då kände till. När sillen hastigt kom att översvämma Göteborgs skärgård kunde inte stadens borgerskap hindra att det dag efter dag åkte båtar med färsk sill uppför älven där folket på landsbygden köpte fångst efter fångst. Det
var inte så jättestora mängder i alla fall inte i början som där såldes. Dels var ju kommunikationerna inte de bästa dels var det då egentligen förbjudet att föra sillen ut på landsbygden. Flera etablerade handelshus i Göteborg hade vid mitten av 1700-talet insett att det fanns stora möjligheter för etablerandet
av en sillindustri. Det var vid denna tid brist på sill i Europa på grund av att Holländarnas och Engeldmännens fiskeflottor blivit kapade och förstörda i krig. Dessutom slog det Norska fisket fel. Det gjorde att Bohuslän fick en enorm betydelse för det största sillfisket som någonsin varit i Sverige. I början anlade man salterier i Göteborgstrakten för där var det nära till de olika handelshusen vilka nu kom att etableras. 

Filialer på flera ställen. 
Efterhand växte det upp salterier i nästan hela Bohuslän men mest omkring Marstrand, Orust, Tjörn, Uddevalla och Strömstad. Det var ofta en ägare som hade filialer på flera ställen. Handelshusen stod för det mesta som hade med insaltningen att göra men det var även en del godsägare och rika stadsbor
som engagerade sig i näringen. Salterierna kom succesivt att drivas mer och mer industriell och anläggningarna blev allt större och kom att syssesätta allt fler. Det var mest kvinnor som var anställda vid salterierna, de kom från 
landsbygden för att tjäna lite extra pengar under vintern.  

Den enkla fiskarbefolkningen hade dock inte de resurser som behövdes for insaltning, de kunde darför bara i liten skala ägna sig åt detta, mest för egen eller lokal konsumtion. 
Det mesta exporterades. 
Hur mycket sill saltades då in under dessa år på 1700-talet? Det finns en uppgift från år l778, då insaltningen lär ha omfattat cirka 386 000 tunnor (l tunna=125,6 liter) och där omkring 240.000 av dessa exporterades. Det mesta av den insaltade sillen skeppades då till Östersjöområdet, främst Danzig, Riga, Königsberg och Wolgast. En del exporterades även till Danmark. Mycket hamnade i Medelhavsländerna och Atlantkusten mest för att få salt som returfrakt. Konsumtionen inom Sverige tredubblades i dåtid från cirka 60.000 tunnor till 180.000 tunnor per år. Sillen hade nu blivit ett måste för den svenska befolkningen. Tyvärr vet man inte riktigt vad människorna åt till  sillen, för än så länge hade inte potatisen
kommit pä svenskarnas matsedel. Men man tror att man åt den tillsammans med rovor och kålrötter. Nar sillen ”slog till” i mitten av
1700-talet var det handelshusen i Göteborg med sina marknadskontakter som kom att spela den största rollen när det gällde att finansiera fisket och att organisera avsättningen för hemmamarknad och export. Dessa stod även förimporten av salt. De tick statligt finansiellt stöd till sillverksamheten och då föll det sig naturligt att de även hade hand om insaltningen, trankokningen och försaljningen.
Sill- och tranhanteringen kom nu att svara för en stor del av  handelshusens totala vinst. Sillen kom att få lika stor ekonomisk betydelse som dåtidens jäm- och träexport.

Konservera och förädla.
l det då förindustriella svenska samhället byggdes stora industrianläggningar upp för att konservera och förädla sillen; sillsalterier där sillen insaltades och trankokerier där tran kokades av den feta sillen. Arbetet vid salterierna och trankokerierna var till största delen säsongsbetonat. Under några intensiva månder på hösten och vintern kom sillen in till kusten där den fångades.
Denna sillperiod som plötsligt hade inträffat vid mitten av 1700-
talet, försvann så helt i början av 1800-talet. År 1809 tog den tidens stora sillfiske slut. På ett ögonblick övergavs skärgarden och iställlet för rikedom och överflöd blev det nöd och elände. Fiskarbefolkningen blev i ett slag fattiga. Salteri- och trankokeribyggnaderna lämnades att förfalla och stora delar av befolkningen kom att flytta därifrån.

1800-talet = Den sista Sillperioden.
Efter den stora sillperioden på 1700-talet kom det att dröja cirka
70 år innan sillen kom tillbaka. Denna period kan man dock inte 
jämföra med den förra varken i sillens mängd eller långvarighet. 
Den nya perioden höll pa mellan 1877 och 1904 alltså i 27 år mot
1700-talets  62 år. Sillen fick nu inte lika stor betydelse för näringslivet. Nu sysselsattes heller inte på långa vägar så mycket människor i sillhanteringen som under det förra seklet dels p. g. av  industrialiseringen och dels för att sillen nu började säljas färsk. Salterierna lick alltså inte lika stor betydelse längre. Dock nådde inte sillstimmen upp till 1700-talets storlek. När man fick bekräftat att sillen kommit för att stanna sattes arbetet igång. Göteborg var centralort under 1800-talets sillfiskeperiod det var dit sillen skickades för att saltas. Den anvädes nu i huvudsak som föda,
både saltad och färsk. Men, av sillrenset och en del av råvaran kunde man framställa tran genom kokning. Redan fem-sex år efter det att sillen ”gått till” började man koka sillen till tran. Sedan gammalt hade fiskarbefolkningen kokat tran till husbehov på torsklever och sälkott. Det framstalldes genoin att färsk sill kokades i tredubbla mängden vatten tills det att sillen kokat sönder helt. Det tog vanligtvis åtta timmar. 

Tranet kunde lagras i fat.
Både tran och sill exporterades ut i Europa med god förtjänst.Så 
brann tex. gatlamporna i Paris vid nämnda tid med tran från Bohuslän. l början skedde trantillverkningen i Göteborg men sedan
flyttade anläggningama i takt med sillens förflyttning norrut. Tranet
kunde lagras i fat (1 fat =  157.02 liter) och transporteras in i landet
och där användes  som bytes- och handelsvara. Den kunde användas på många sätt men det vanligaste var till belysning i så kallade tranlampor. Dessa såg ut som öppna skålar där man hällt i tran och en veke som var gjord av antingen lin eller hampa. Tran användes också vid tvål-och såptillverkning och vid garverier. Antalet trankokerier i Bohuslän år 1781 var 24l st. Sex år senare hade antalet stigit till 409 st. Samtidigt fanns där cirka 330 sillsalterier.

Kapitalkrävande hantering.
Exporten av tran var som störst på 1790-talet. Från Göteborg utfördes år 1796 totalt 50.547 tunnor och i medeltal för årtiondet 32.000 tunnor per år. lnrikes uppgick avsättningen år 1760 till 35.300 tunnor till olika orter i Sverige. Sillsaltning och trankokning i stor skala var en kapitalkrävande hantering. Det var därför naturligt att kapitalägare tidigt engagerade sig i näringen och en avsevärd del av det behövda kapitalet kom från etablerade handelshus i Göteborg. Så ägde t.ex. Firma Arfvidsson & Söner salterier på Varholmen och vid Strömsund men ocksåi i Masthugget vid 
Röda Sten och Vettersvik. Andra kända salteriägare i Göteborg var denna tid bla.; John Hall d.ä. (ägaren till Gunnebo Slott) 
Niclas Holterman, Lorens Grill m.flera Ungefär hälften av salterierna i staden låg i eller strax utanför densamma: i Masthugget och Majnabbe, vid Gamla Älvsborgs Slott och Gamla Varvet samt i Långedrag. Trankokerierna låg däremot mer avlägset uppemot Marstrand, på Tjörn och Orust. lnom Göteborgs Fögderi ågdes år 1781, 31 st av 37 st namngivna trankokerier utav handelsmän från Göteborg. 

SAMMANFATTNING.

Den sista sillperioden tog slut vid sekelskiftet 1900. Detta faktum 
blev naturligtvis ett hot mot den industri som blommat upp men
någon riktig kris blev det inte eftersom industrialismen och de tekniska uppfinningarna var på framfart. Under åren mellan 1800-1810 hade Göteborg sin glansperiod - den så kallade ”brillianta tiden” Detta tack vare  att Göteborg ensamt utgjorde transitohamn för Engelska varor in i Östersjöområdet på grund av Kontinentalblockaden. Handelshusen i Göteborg gjorde stora förtjänster på detta och de blev på så sätt kompenserade för den minskade handeln med sill och tran. Men 1815 upphörde 
Kontinentalblockaden och det blev då ett stort bakslag för Göteborgs handelshus. När sillen på ganska kort tid samtidigt försvann ifrån kusten gjorde de ditflyttade människorna likadant. 
Den exporterade insaltade sillen från Göteborgs och Bohuslän 
-företrädesvis under 1700 och 1800-talet - gick då främst till 
Östersjöområdet. På initiativ av Göteborgska handelsmän anlades
en mängd sillsalterier och trankokerier i skärgården där sillen konserverades och förädlades. Dessa handelsmän stod även för exporten av sillen och tranet ut över världen. 
En statistisk sammanställning visar att Östersjöhamnarna har tagit
emot mellan 65 och 94 procent av den dåtida svenska exporten. Den sill som exporterades västerut gick till Hamburg och Bremen (enligt statistiken räknas Hamburg och Bremen emellertid till ”Östersjöområdet”) Den främsta destinationshamnen var vid denna tid Cork på Södra lrland men också Madeira. Sillen re-exporterades vidare därifrån till Västindien där den konsumerades av slavarna vid sockerplantagerna. Sillen har haft en enormt stor betydelse för Bohusläns kustbefolkning och det är den som gjort att våra fiskelägen kom till. Man har gjort liknelser om det stora sillfisket i Bohuslän som utgörande den viktigaste Bohuslänska livsnerven.
Sillperiodema har även fått många forskare och vetenskapsmän intresserade och det har uppkommit många olika teorier om dem. Det har i nuet gått över 100 år sedan den senaste sillperioden började och man kan undra ifall vi får någon ny. De fiesta tror att svaret är nej. Under den tid som gått har det hänt mycket på fiskefronten. Vid sekelskiftet sattes det motorer i fiskebåtarna det gjorde det möjligt för fiskarna att ge sig ut på de öppna haven. 
De gamla villkoren och förutsättningarna gäller inte Iängre och en
stor risk for utfiskning föreligger i nutid.

@ ROLF SIMONSSON
Källuppgifter ur diverse facklitteratur från Göteborgs Universitetsbibliotek (UB) samt Göteborgs Landsarkiv (G LA).
 
 

Klicka på bilderna för att få dem i ett större format.