Stadsdelen Masthuggets i Göteborg och 
dess Historik   Från 1600-1900-talet
.





1600 -Talet
Masthugget benämns för allra första gången i ett beslut av Kungl.Maj:t redan 1646 då generalkvartermästaren J. Ason Laneus Wärnschiöld erhöll en resolution utfärdad av Drottning Kristina år 1645 i vilken det hette att: ”Utom stadens befästningar skall lämplig plats utstakas åt dem,som där vill bygga och bo”. Namnet Masthugget härstammar från ett Skeppsbyggeri och dess verksamhet.

Ett Masthandelskompani stiftades 1642 med ensamrätt för handel med master, spiror, sparrar, balkar,plankor och bräder. Näringsgrenen lär ha varit en av de mest omfattande i Göteborg under denna tid..Den 18 oktober 1647 erhöll de första Masthuggarna burskap som  Borgare i anslutning till att Stadens  11:e rote bildades. Senare, år 1677 omnämns för första gången Masthuggsgillet. Under 1600- och 1700-talen erhåller sammanlagt 13 Masthuggare burskap vilket tyder på att det funnits lika många företag i staden som sysslade med Masthuggeri, d.v.s. huggandet med yxa av master till segelfartyg. Näringsgrenen lär ha varit en av de mest omfattande i Göteborg under denna tid.
Stadsdelen kom under århundraden att bebos av människor som på ett eller annat sätt hade med hamnen  och sjöfart att göra. 


1700-talet
Masthugget och Masthuggsbergen.

Man bör skilja på begreppen Masthugget och Masthuggs-bergen när det gäller tiden före år 1868 då Masthugget inför-livas i Göteborg som en stadsdel. Själva Masthuggsbergen som sådana förblev obebodda fram till senare hälften av 1700-talet. De arbetare som då bosatte sig där saknade dock medel till tomter och fick hålla sig uppe i sina kojor bland bergen. På dessa berg ovanför Masthugget byggde sedan arbetare och sjöfolk sina stugor på mark som fram till år 1868 tillhörde Kronan. I slutet av 1700-talet fanns i Masthuggsbergen dock endast ett fåtal gårdar, de flesta var belägna på Stigbergsåsen och längst ned utefter bergets fot. lnvånarna var i hög grad herre på egen täppa, de flesta ägde husen de bebodde och skötte själva sina kommunala angelägenheter. Mellan åren 1785-88 fick så alla där finnandes såväl obebyggda som bebyggda tomter; rotenummer, tomtnummer och littera till det enbart förut gällande jordeboksnumret. Avsikten med detta var att dessa uppgifter skulle ge en mer noggrann beskrivning av fastigheternas (gårdarnas) läge och att underlätta innevånarnas adressuppgifter. Man kan inte med säkerhet säga hur dessa gårdar fick sitt ursprungliga tomtnamn. Av allt att döma var det ägarna själva som hittade på sitt respektive tomtnamn vilket senare blev den officiella beteckningen i samhand med införandet av rotenumret. Det var först vid 1800-talets början som gårdarnas antal började att öka även högre upp i bergen. 

1800-talet .
I mitten av 1800-talet är Göteborg en industristad i tillblivelse och dess befolkning är 26.100 invånare. År 1920 är den över 130.000 invånare. Antalet industriarbetare uppgår i Göteborg till 11.000 vid 1880-talets slut. De sista decennierna av 1800-talet omfattar en för Göteborg viktig tid. Staden och stadsdelen Masthugget förändras dramatiskt under denna period genom att inflyttningen från landsbygden nu hastigt mångdubblades. lntill år 1868- Året då Masthugget införlivas som stadsdel i Göteborg - Var det ett område som tillhörde landsförsamlingen Majorna, Örgryte socken i Säfvedals härad. Stadsdelens invånarantal växte inte så snabbt fram till slutet av 1880-talet beroende på att trähus inte fick uppföras där baserat på 1830 års byggnadsförordning tack vare den stora brandfaran. Masthugget hade tidigare haft en fri och helt oplanerad kåkbebyggelse som hade karaktären av ett Bohuslänskt fiskeläge med ett kaotiskt gytter av trähus i 1-2 våningar och slingriga vägar eller stigar.De som vid denna tid i stora skaror kom inflyttande till Göteborg kom från Västsverige, d.v.s  Bohuslän, Dalsland, Västergötland och Norra Halland. De bosatte sig främst i Stadens ytterområden, där de största arbetsplatserna fanns och där man hade släkt och vänner från sin förra hemtrakt. Förstaden Masthugget fyllde i det första avseendet väl detta kriterium den var också stadens Västligaste utpost. Det är framför allt de före detta lantarbetarna -delar av ett dåtida lantarbetarproletariat - som med början av 1870-talet kommer till Göteborg i jakten på utkomst för sig och sina familjer. De utgör den stora potential av billig arbetskraft som vid denna tid den hastigt framväxande stadsindustrin hade behov av.

Med sina lantliga vanor kom Masthuggets nyinflyttade invånare från en rotlös tillvaro på landsbygden med lokal missväxt och hungersnöd beroende på en outvecklad livsmedelsproduktion och bristfälliga kommunikationer. Den sista hungerkatastrofen i Sverige inträffade vid 1860-talets slut. De Västra Delarna av vårt land drabbades främst.
I staden fann de arbete och kände sig så småningom hemma i en stadsdel där invånarna tillhörde samma samhällsklass som de själva. 
 Intressant att notera är att i gamla dagar fanns en ”KIofsten”, som var tre alnar hög och nästan klotrund och låg nedanför det Lilla Huset vid Lyckans berg (ungefär mittför där Henriksbergs Restaurant Iigger).
Denna var skiljegränsen mellan Göteborg och Älvsborgs- Kungsladugårds ägor. I området fanns ett stort inslag av 
slumkvarter med social nöd och " andIig vilsenhet".  


Näringslivet i Masthugget.
Vid 1850-talet anläggs i närheten till Hamnen ett I0-tal brädgårdar och snickerifabriker samt verksamhet med anknytning till hamnen. Den första fabriken inom träarbetarindustrin började uppföras där samma årtionde.  
En motsvarande tillverkning hade också Firma Strömman och Larsson som grundades l863. Sitt genombrott fick denna verksamhet först dock på 1870-talet. Arbetarantalet vid dessa båda företag var cirka 400 personer. Vid Järnvågen- I dåtid belägen vid nuvarande Järntorget -mättes, vägdes och kontrollerades allt det Svensktillverkade Stångjärnet- cirka 60.000 ton årligen-innan det lastades ombord på väntande fartyg av stuveriarbetare vid Masthuggskajen för export till främmande länder. Stångjärnet var värdemässigt sett under denna tid vår viktigaste exportvara. Därefter på andra plats, kom alla slags produkter av sågade och hyvlade trävaror. Näringsfrihetens införande år I866 var en förutsättning för Industrins framväxt i Masthugget.

Där fanns vid 1880-talet ett tiotal fabriker och verkstäder. Den största av dessa vid denna tid var Strömman och Larsson AB samt företaget som Byggmästare August Bark (1818-1879). startade efter hemkomsten från en studieresa till England, Amerika och Australien =En snickerifabrik - Bark & Warburgs Mekaniska Snickerifabrik AB år 1855 Han tar år l863 ut patent för tillverkning av ett slags monteringsfärdiga byggnadselement för Landshövdingehusen. l Amerika hade han inköpt sina första tillverkningsmaskiner som drevs med en 5 hkr ångmaskin. Det förefaller som Bark systematiserat en då vanlig metod för träbygge som bestod av stående plank, hopdymlade till en träskiva enligt ”Barks patent”. De flesta arbetsplatserna för Masthuggsborna låg dock utanför själva Stadsdelen. Det var framförallt Carnegie Sockerbruk i Majorna och Lindholmens Mekaniska Verkstad som sysselsatte Masthuggsborna.

På andra sidan Rosenlundskanalen och således gränsande till Masthugget låg Göteborgs Mekaniska Verkstad och Rosenlunds Bomullsspinneri vilka också rekvirerade arbetare från Masthugget. Den senare hade fötrträdesvis 
 kvinnor och barn som  arbetskraft Det var deras lägre löner i jamförelse med männen som gjorde dem så intressanta för Textilindustrin. Vid Väveriet var männen få. Unga personer var ett påtagligt inslag och barnarbete var mycket vanligt. Användandet av barn försvarades av arbetsgivarna, de menade att om inte barnen fick arbeta och Iära sig ett yrke, skulle de driva omkring och göra ofog och drabbas av moraliskt förfall. 

Varje fredag betalades Iönen ut. Den hestod till 90 procent av tidIön. Veckoförtjänsten varierade  stort mellan olika arbetskategorier. 
Tabell över Veckolönen vid Rosenlunds Spinneri  (Sedermera Gamlestadens Fabriker ) år 1874.
Lönexempel inom Textilindistrin  i Göteborg-Arbetstiden var  73 timmar per Vecka
Män över I8 år Kr I3.50 per vecka 
Kvinnor över I8  år Kr  6.80 per vecka
Män I5-I8 år    Kr 5.I0 per vecka
Kvinnor I5-1 8 år Kr  4.50 per vecka
Barn under I5 år Kr 3.10 per vecka.
Konfektionsindustrin var en  typisk kvinnoindustri där 
uppfinningen av symaskinen innebar en successiv övertlyttning från hemsömnad eller hantverk (Skrädderi)  til en industriell tillverkning av kläder.
Ledande I Göteborg blev Wettergrens Konfektions AB vid Stigbergsliden i Masthugget. I början av 1880-talet angav företaget att man hade 104 anställda varav 92 var kvinnor. Därtill kom flera hundra  kvinnor som sydde kläder för företaget ”ute på stan”,= s.k. hemsömnad 


Masthuggets demografi och bebyggelse.
År l887 beslutar Stadsfullmäktige om Skeppsbrons utveckling från Järnvågen till Sänkverket och den Nya Masthuggskajen byggs.  
De jättelika Brädgårdamas och Magasinsbyggnadernas öde beseglades nu. 
I och med Kajbygget och de många  Småhamnarnas igenfyllning och Snickeriindustrins avflyttning förändrade hela denna del av Masthugget sin karaktär. Arealen mellan nämnda ställen från Järnvågen till vattnet (Sänkverket) räknat, utgjorde en yta av 1.256 786 kvadratfot och omfattade vid denna tid grosshandlare Oscar Wikströms Brädgård nämast Järnvågen, Strömman & Larssons 
Snickerifabrik och Brädgård, Patronerna A. M. Kocks och Arvid Erikssons Brädgårdar, Bark & Warburgs Snickerifabrik och Brädgård samt A. F. Roempkes Bryggeriområde. Vid och utanför Sänkverket fanns vidare handlandena A. P. Berglunds, Axel Wikströms, F. O. Strömmans och P.Hammarbergs Brädgårdar 

Den 1 Maj l883 blev Göteborgs förstäder Territoriella. Det innebar att det nu förelåg ett direkt samband mellan var man bodde och vilken församling man tillhörde. Masthuggets Kyrkoförsamling- tills vidare underställd Oscar Fredriks Församling- som bildades vid detta tillfälle kom att omfatta områden utanför stadsdelen Masthugget. Därtill införlivades delar av Majornas 3:e och 6:e rotar samt hela 5:e och 7:e Rotarna (nuvarande Stigberget, Olivedal och Kommendantsängen) Pustervik, Slottsskogen samt en liten del av Östra och hela Västra Haga att tillhöra Församlingen.

Masthugget etableras som en egen fristående Församling  först år 1908 efter ett Kungligt brev av den 27/4 1906.
”Masthugget är ett område i Göteborgs Västra delar som huvudsakligen omfatttar det s.k. Stigberget (Ursprungligen Stegeberget) och sluttar ner mot Göta  Älv och Hamnen som även utgör gräns mot norr, samt de s.k. Masthuggsbergen upp mot Slottsskogen som är ett skogsbevuxet område åt söder. Höjdskillnaderna inom området av avsevärda. Från Masthuggstorget till Fjällgatan uppgår de till 40 meter. I vissa avsnitt är lutningen 1:3 i vissa 1:4. Vissa gator är också branta,ibland är dessa utformade som trappgator. Masthuggskyrkan ligger på områdets högsta punkt 50 meter övanför Masthugget”    ( C.A.Fredberg). 

Masthugget blir under den senare delen av l800-talet  främst en stadsdel  dit sjömän, industriarbetare och ”servicefolk” sökte sig.
Arkitekter började under 1870-talet intressera sig för arbetar-bostäder och deras utrustning och från och med  1880- 1890 -talet börjar man bygga Landshövdingehus där 
År 1895 fick Göteborg  en ny byggnadsordning. l och med detta blev byggande av landshövdingehus nu lagligt i det att ordningen nu tillät ”Boningshus med bottenvåning av sten och två  övervåningar av trä”.

Nu skedde en helt ny byggnation i Staden  i och med dessa Landshövdingehus. Under perioden 1893-1901 byggs i Masthugget 50 nya hus med en klar markering år l896 (Året före hade byggandet av Landshövdingehus blivit lagligt) med 15 nya hus. Dessa 50 nya hus med dess bostäder fördelar sig sålunda: 176 handelsägenheter samt 288 kök och 802 rum. 1901 finns det totalt 191 hus i Masthugget varav 119 Stenhus och 72 Trähus. Antalet kök är 9.134 och antalet rum 29.612 =summa 38.746 vilket skall jämforas med 93.244 för Göteborg som helhet. Landshövdingehusen är Göteborgs särpräglade bidrag till den Svenska Arkitekturhistorien. Den kom vid denna tid att bli arbetarbostaden framför alla andra i Göteborg. Husen var att betrakta som Tvåvånings trähus med källarvåning ovan mark. Bottenvåningen i varje Fastighet skulle rymma enligt ritningarna lokaler för butiker eller verkstäder samt tvättstuga. l realiteten hyrdes de ut som enrumslägenhet respektive spisrum. Ett stort radikalt steg togs i och med att man förändrade källarvåningen med olagliga bostäder till full bostadsvåning ,sedermera helt lagligt i och med 1895:års nya byggnadsordning,

Landshövdingehuset var ett smalhus 9-10 meter  brett. I En-rumslägenheterna låg köket mot gården, rummet mot gatan. I hörnlägenheterna var Tvårumslägenheter vanligast men det förekom att man förlade enkelsidiga lägenheter på ett rum och kök i hörnen.
Arbetarbostaden i Landshövdingehusen var enkelt utrustad. Av tradition fanns det två ingångar till lägenheten genom en tambur till rummet och en direkt ingång till köket. Vanligtvis användes bara köksingången. Tamburen förvandlades till garderob ofta den enda i lägenheten. På 1900-1910-talen fick vare lägenhet tillgång till rinnande vatten i köket. Den fasta utrustningen i köket för  övrigt var enklast tänkbara; en vedspis för matlagning och uppvärmning, en kallvattenkran över en utslagsvask och ett skafferi med direkt ventilation. En vitglaserad kakelugn var värmekällan i rummet. Rummet hade två fönster mot gatan, Köket hade ett fönster mot gården. Golvet i både rum och kök var skurgolv.


De sociala förhållandena i Masthugget.
 Den sociala och hygieniska misären var allmänt utbredd under 1800-talet och fram till mitten av 1930-talet då det Svenska ”Folkhemmet" med dess sociala skyddsnät för utsatta grupper i samhället etablerades.. Synnerligen dåliga var förhållandena i  Masthuggsbergen. Så var t.ex. Alkoholismen ett akut problem. Det är ingen tillfällighet att den första logen av l.O.G.T i Sverige - Klippan nr 1 - bildades  där den 5 nov 1879 med adress Fyrmästarevagen nr 4 i Masthugget Just i arbetarkvarteren var Masthugget under denna tid en av de Församlingar som hyste Göteborgs fattigaste befolkning. Men den omständigheten att invånarna tillhörde samma samhällsklass bidrog till att stärka den starka samhörighetskänslan dem emellan. l första hand kände man samhörighet med grannarna kring trapphus och gårdar. Man hjälpte varandra med lån och tjänster. Det hände att man erbjöd en nödställd granne klädesplagg att gå till Pantbanken med. Kvinnorna hjälpte varandra i Tvättstugan och passade varandras barn. Det var regel att grannarna i fastigheten samlade in pengar till begravningskrans när någon i huset hade dött. Man kände sig hemma i Stadsdelen där man också i regel kunde köpa alla sina dagligvaror. Men just i Arbetarkvarteren fanns det också klasskillnader. Längst ner på skalan stod de som bodde i källarlägenheter.

Bottenvåningen i Landshövdingehusen var inte bara mörkast, den var ofta fuktig eftersom fukten från källarens jordgolv sögs upp av tegelväggarna. Mögeldoften från det fuktiga hemmet var svår att vädra ut.Inom fastigheterna var det finast att  bo högst upp.Masthugget är vid denna tid ett 
nybyggt Stadsdelsområde nyligen inkorporerat med Göteborg vilket medför en snabb befolkningsexpansion.
År 1893 är befolkningen i Masthugget 24.130 personer fördelade på 11.154 män och 12.976 kvinnor. År 1901 upp-
går den till 34.024 personer varav I5.770 män och 18.254 kvinnor,=Ett hefolkningsöverskott med 2.484 kvinnor. 
Från År 1893 till 1901 under en period av 9 år ökar befolkningen med 9.714 personer. Masthugget är den församling i Göteborg där den inflyttande befolkningen vid denna tid ökar mest och är år 1901 stadens till invånarantal näst största Församling efter Domkyrkoförsamlingen 

Stadsdelen hade under 1890-talet genomgått en stor föränd-
ring. Under detta decennium byggs där 50 nya hus med en klar 
markering år 1896 (året efter det att landshövdingehusen blivit lagliga) med 15 nya hus. Dessa 50 nya hus fördelar sig såalunda: 176 andelslägenheter 288 kök och 802 rum. 
År 1901 finns totalt 191 hus i Masthugget varav 119 Stenhus och 72 Trähus. Antalet kök är 9.134 och antalet rum 29.612 Tillsammans =38.746 enheter vilket skall jämföras med 93.244 för Göteborg som helhet. Masthugget svarar således för mer än en tredjedel av det totala antaIet kök och rum i staden. 

Det finns skäl att titta lite närmare på människors sociala situation i Stadsdelen  runt slutet av 1800-talet. 
Huvudparten av de inflyttade är lantarbetare som övergett landsbygden för att nu  bli industriarbetare i den genomgripande sociala omvandlingsprocess som sker vid denna tid och tar fort fart.
Stadsdelen förändrades då snabbt och radikalt genom 
inflyttning och nybyggande .Från att tidigare varit en fri kåkbebyggelse som hade karaktären av ett Bohuslänskt fiskeläge med ett kaotiskt gytter av  mindre trähus i 1-2 våningar och brokiga vägar eller stigar. 1803 års Byggnads-förordning hade förbjudit uppförandet av Trähus i 
staden inom Vallgraven p.g.av  Brandfaran. År 1830 utsträcktes  förbudet också till Stadsdelarna utanför Vallgraven. Inga fler Trähus får byggas där enligt byggnadsföordningen. En annan hustyp måste ersätta trähusen. I och med detta blev s.k. Landshövdinghusen lagliga, i det att förordningen nu tillät  ”Boningshus med 
bottenvåning av sten och två övervåningar av trä”. 
Bottenvåningen i varje fastighet skulle enligt ritningarna 
rymma lokaler för butiker eller verkstäder,källarförråd samt tvättstuga.  

I realiteten hyrdes dock dessa ut som Enrumslägenheter respektive Spisrum. Ett stort radikalt steg togs i och med att man förändrade Källarvåningen med dess olagliga bostäder till full Bostadsvåning. sedermera helt lagligt. Den fasta utrustningen för övrigt var enklast tänkbara, en vedspis för matlagning och värmning, en kallvattenkran, en utslagsvask och ett skafferi med direkt ventilation. En vitglaserad kakel-ugn var värmekällan i rummet.Det hade två i fönster  åt gatan, i köket ett fönster mot gården. Golvet i både rum och kök var skurgolv.


En fattig stadsdelsbefolkning men arbetsam. 
Den sociala och hygieniska förhållandena  var vid denna tid mycket miserabla.  Synnerligen dåliga var förhåillandena i Masthuggsbergen, där var t ex Alkoholismen ett akut problem.  Det är ingen tillfällighet att den första Logen av IOGT i Sverige;  Klippan nr l bildades där år  l879 med adress Fyrmästarevägen i Masthugget. Men den omständigheten att invånarna tillhörde samma Sam-hällsklass bidrog till att stärka den starka samhörighets-känslan dem emellan. I första hand kände man samhörighet med grannama kring trapphus och gårdar. Man hjälpte 
varandra med lån och tjänster. Det hände att man erbjöd en nödstalld granne kädesplagg att gå till Pantbanken med. Kvinnoma hjälpte varandra i Tvättstugan Det var regel att grannarna i fastigheten samlade in pengar till begravnings-
krans när någon i huset dött. Man kände sig hemma i Stadsdelen där man också i regel kunde köpa alla 
sina dagligvaror. 

Masthugget var ingen renodlad arbetarstadsdel. I den s k “Stenstaden” nere på Långgatorna vid Järntorget bodde folk ur de Högre Samhällsskikten. Har var trångboddheten mindre än i Stadsdelens arbetarkvarter. Men just i arbetarkvarteren fanns det också klasskillnader. Längst ner på skalan stod de som bodde i Källarlägenheter. Mögeldoften från det fuktiga hemmet i källaren var svår att vädra ur, inom fastigheterna var det finast att bo högst upp.
Bottenvåningen i Landshövdingehusen var inte bara mör-kast, den var ofta fuktig eftersom fukten från källarens jordgolv sögs upp av tegelväggarna. 1890-talet, är verk-ligen en ”brytningstid” inom Stadsdelen.
Under 1890-1900 föds 8.953 barn i församlingen varav 159
dödfödda och 1,407 oäkta, 1.392 församlingsbor avlider. Vad gäller Födelse- respektive Dödstal tyder dessa på att det var unga familjer med många barn som vid denna tid var bosatta i Stadsdelen. Som tidigare påpekats innebär tids-perioden en markant förändring inom Masthugget. Den skildrar en förstad som vid denna tid genomgår en omfattande förvandling. Masthugget blir nu en utpräglagd
Arbetarstadsdel där den manIiga befolkningen huvud-sakligen var sysselsatt med industri,hamn och varvsarbete  
 samt olika  ”service”-yrken och där kvinnoma mestadels var hemmafruar. 

Med sina lantliga vanor hade flertalet av dessa invånare kommit från en rotlös tillvaro på landsbygden. Åren 1866-1869 hade Västsverige drabbats av lokal missväxt och hungersnöd beroende på en outvecklad livsmedels-handel och bristfälliga kommunikationer lett till att folk svalt ihjäl på särskilt drabbade orter. I Staden fann de arbete och utkomst för sej och sina familjer.De  kände sig så småningom hemma i en Stadsdel där invånama levde under samma förhållanden som de själva..Gemenskap, Solidaritet och Kamratskap som där formades Invånarna emellan ersatte den tillvaro de tidigare ha måst lämna.


1900- Talet
RIVNING OCH SANERING SKER I MASTHUGGET 1960-1970 Talet
När så  merparten av Masthugget under senare delen av 1960-talet till stora delar utplånas genom rivning och sanering bröts banden och den gemensamma sociala grund man haft tillsammans. Avflyttningen skedde til lnya Förorter med en helt modern och annorlunda bebyggelse.

Där satt man sedan i sin isolering med all tänkbar modern komfort och service, men utan den tidigare gemensamma sociala och gemensamma grund man haft i ”Det Gamla Masthugget” =Den gick helt förlorad. Resultatet för Stadsdelen och Staden i övrigt var att flera av dessa hus som utplånades hade ett stort skönhets- och  kulturhistoriskt värde och var en levande bostadsmiljö men det förstod de styrande i kommunen inte. Att evakueringarna skapade allvarliga sociala problem och att hyrorna i de nyproducerande lägenheterna  för de som tidigare bott i de berörda rivna stadsdelarna var alldeles för höga, var de ledande tjänstemännen och politikerna i kommunen nog klara över. Men det var något man inte tog så allvarligt på ,det skulle det starka "Folkhemssamhället" säkert lösa ansåg man.

Politikerna föredrog en helt annan miljö i i ”Det Nya  Masthugget”=Med stora byggnadskroppar i fem till åtta våningar än den förutvarande, som hade bestått av 2-3 våningshus.  Till detta skall tilläggas att när avflyttningen-evakueringen- för Masthuggsborna gick till de nya förorterna med sin  nybebyggelse med sin moderna standard så blev konsekvensen av detta att den gemenskap,den samhörighet , den samlevnadsform och identitetstillhörighet man tidigare  haft i den ”gamla” stadsdelen gick helt förlorad i den ”nya”stadsdelen. Där satt man sedan i sin påtvingade isolering med sociala problem som följd. 

Många gamla Masthuggsbor som jag talat med i ”förskingringen” vittnar gemensamt om att de längtar tillbaka till det som en gång fanns ,som dom bodde i och som dom tillhörde. De får tårar i ögonen när de pratar om det Gamla Masthugget som de levde och bodde uti nästan som - I likhet med de Emigranter lämnade Sverige för alltid i slutet av 1800-talet för att emigrera till Amerika, de själva hade emigrerat för alltid och längtar hem. Var det verkligen nödvändigt att riva hela den Gamla Stadsdelen i  stället för att bygga om och renovera de hus som fanns där, i likhet med vad som senare skedde i Majorna och Haga undrar de. 


Uppgifter om några gator i Masthugget som anläggs under 1800-talet.

Mattssonliden.
Den har sitt namn efter Handlaren och Köpmannen Martin Mattson född 1818 vilken i mitten av 1800-talet bebodde egendomarna ”Thoresberg” och ”Bratteberg” till vänster vid gatans början. Mattsson var en ansedd och duglig köpman samt en ivrig och energisk anhängare av frivilliga brandkåren inom vilken han tjänstgjorde som rotemästare. Han avled år 1863.

Rangströmsliden.  
Uppkallad efter Handlaren I. Rangström som bedrev köpenskap och värdshusrörelse i fastigheten ”Mars”” vid denna tid i 1800-talets första del. Han hade en hustru som var känd för sin driftighet och resoluta väsen.

Nyströmsgatan: (ursprungligen Nyströmsliden).
Har sitt namn efter Skomakarmästaren Olof Nyström född 1797 som bebodde och ägde fastigheten ”Vindruvan” vid början av samma gata även han såsom Rangström vid 1800-talets förra del. Nyström var mästare inom skomakararbetet och hade erhållit burskap som välbeställd borgare i staden. Han avled år 1856.

Sjömanshemmet vid Masthuggstorget.

År 1886 uppfördes en ståtlig byggnad på Masthuggstorgets västra sida: Sjömanshemmet. Det raserades i slutet av 1930-talet och fick ge plats till en modernare efterföljare - som stod färdig år 1941 – dock med samma funktion; Att kunna ge Sjömän efter avmönstringen ett tillfälligt logi i hemmet mot en billig avgift.  Sjömanshemmet som stod färdigbyggt år 1886 hade tillkommit genom initiativ från några av Stadens framstående män som ansåg att Göteborg på ett påtagligt sätt skulle hugfästa minnet av dåvarande Konung Oscar II:s och Drottning Sofias silverbröllopsdag den 6 juni 1882. Därför beslöts att ordna med en insamling för åstadkommande av ett Sjömanshem. Så skedde, insamlingen gick bra och till en kostnad av 157.000;- kronor uppfördes byggnaden av byggmästaren J Dähn efter ritning av arkitekten Adrian Peterson. Invigningen skedde den 9 september 1886 under närvaro av de Kungliga och Konung Oscar II förrättade densamma. Vid tiden för invigningen hade stora människomassor samlats på Masthuggstorget för att hälsa de höga gästerna välkomna.

@ROLF SIMONSSON


 

Klicka på bilderna för att få dem i ett större format.