Sveriges gröna guld.


Träpatroner och Brädgårdarna i
Göteborg


Den svenska skogen har med rätta kallats "Sveriges gröna guld" Hela 60 procent av vårt lands areal be­står av skogsmark.
Under andra hälften av 1800-ta­let sker i vårt land det svenska skogsbrukets och sågverkens in­dustriella genombrottstid tack vare uppfinningarna av ångmaskinen, ramsågen och cirkelsågen. Under 1870-talet utgjorde trävarorna hela 40 % av Sveriges totala ex­port.
Från 1870 till sekelskiftet 1900 mer än fördubblades virkesexpor­ten; från 2.3 miljoner kubikmeter till 5,8 miljoner kubikmeter. Ge­nomsnittssiffran för export av så­gat virke utgjorde 73 procent av hela den totala svenska sågproduk­tionen och det var främst de norr­ländska sågverken som stod för denna expor
t.
Under nämnda tidsperiod tog de som ägde sågverken (träpatroner­na) ut snabba och stora vinster ge­nom en intensiv skogsavverkning — d.v.s. en utpräglad kortsiktig skogsexploatering och skogssköv­ling. De (ägarna) sörjde inte hel­ler för någon skogsåterväxt eller återplantering av skog överhuvud­taget. Det är först år 1903 som den första svenska skogsvårdslagen ser dagens ljus och i denna fastslogs en skyldighet för sågverksägarna att återplantera avverkad skog.
Träpatron (även sågverkspatron) är en i nutid ofta nedsättande, be­nämning på ägarna till de större sågverk och träindustrier som växte upp längs Norrlandskusten på 1800-talets senare hälft. Trä­patronerna gjorde sig stora förmö­genheter i samband med industria­liseringen av skogsavverkningen i Sverige.

En av dessa träpatroner och den störste trävaruexportören av dem alla - familjeföretaget James Dick­son & Co i Göteborg - startade re­dan på 1820-talet sin verksamhet i trävarubranschen genom att köpa upp stora skogsegendomar i Värm­land. Därefter förvärvades sågverk vid Ljungan. Fortsatte med sågver­ken Baggböle och Holmsund vid Umeälv samt Husums, Sandarnes och Askestas sågverk vid Ljusnan. Företaget blev inte bara känt för sin framgångsrika affärsverksam­het utan också för sina tvivelak­tiga affärsmetoder i de norrländska skogarna.


En helt dominerande position.
Där fanns stora och orörda skogar som det Dicksonska handelshuset kunde avverka och hårdexploatera med mycket god förtjänst genom sitt förvärv av skogsegendomar och avverkningsrätter, sågverk och utlastningsplatser. Företaget skaf­fade sig en helt dominerande po­sition för virkesexport invid tre av de största norrlandsälvarna; Ljus­nan, Ljungan och Umeälven.

Att företaget blev så framgångs­rikt och så dominerande i denna bransch berodde på att det före­tog en s.k. integration — och fick därmed utan några mellanhänder — den fulla kontrollen direkt från avverkningsplatsen till kunden av sågat timmer. I och med detta be­härskade det Dicksonska företaget hela försäljningsledet. De ägde skogsegendomarna, avverkade skogen i sin egen regi, sågade vid egna sågverk och hade sina egna utskeppningsplatser vid den norr­ländska kusten. Därifrån skeppades timret ner till Göteborg och omlas­tades på större fartyg varefter man slutligen fraktade det på sin egen fartygsflotta främst till uppköpare i England, Tyskland och Frankrike.
Företaget hade dessutom en egen filial i London. Med sin integre­rade trävaruexport tillsammans med en etablerad importverksam­het kom detta att skapa stora för­mögenheter till familjen Dickson, som blev förebilden för Sveriges "Träpatroner".


Dickson och Baggböleri.
James Dickson & Co var ett han­delshus med säte i Göteborg grun­dat av den från Skottland år 1809 invandrade James Dickson som i staden startade en verksamhet inom handel och med export av trävaror. Under James Dicksons tid inriktades verksamheten mot skogsavverkning i norrlandssko­garna. Det var hans son James Ro­bertson (Robert) Dickson som fick det direkta ansvaret för affärerna där. Denne sades vara lika duglig som hänsynslös i affärer. Det var också han som fick bära ansvaret när företaget anklagades för Bagg­böleri. Att den Dicksonska sågen i Baggböle köpte timmer av tvivel­aktig härkomst är otvistligt. Dock svor sig Robert Dickson fri från allt ansvar och blev sedermera också frikänd i rätten.

Ett av Skandinaviens större rederier.
Som ett exempel kan nämnas att företagets rederiverksamhet - med sin export av trävarorna på egna fartyg- ifrån mitten av 1800-talet var ett av Skandinaviens större rederier och att företaget under en period av åttio år helt kom att dominera den existerande sågverk­samheten i Norrland.
Baggböleri är ett uttryck för att olovligen avverka kronoskog (skog ägd av Staten) eller att med tvivelaktiga affärsmetoder köpa skogsfastighet eller timmer av an­nan markägare.Numera används uttrycket för att beskriva tvivelaktiga affärsmetoder i allmänhet.Uttrycket lär ha myntats av tidningen Fäderneslandet i samband med dess rapportering från rättegångarna mot Dickson & Co som stod anklagade för att vid sitt sågverk i Baggböle utanfö Umeå ha sågat och sålt timmer som olovligen var avverkat på kronoskog. Under rättegångarna framkom det att företaget även hade köpt skog av bönderna i trakten genom att vänskapligt bjuda dem på sprit och när bonden var tillräckligt berusad inleda förhandlingarna om skogen, varvid ägaren lurades att acceptera ett alltför lågt pris for sitt skogsinnehav.


5000 sågverksarbetare i strejk.
År 1879 blev Dickson & Co och övriga sågverksägare i Norrland (Sundsvalls sågverksdistrikt) indragna i den mest omfattande arbetskonflikten i Sverige under hela l800-talet, där som mest 5000 sågverksarbetare gick i strejk. Samma år hade en djup finansiell depression brutit ut i Europa som spred sig till Sverige. Priserna på exportträvaror sjönk kraftigt och sågverksägarna råkade in i en ekonomisk kris som gav eko även i Sveriges Riksdag. Med knapp majoritet beslöt andra kammaren bevilja sågindustrin ett stödlån på tre miljoner kronor för att kunna hålla produktioen uppe.När träpatronerna fick sitt stödlån från Staten firade de med en stor fest på  Hotell Knaust i Sundsvall. Dessförinnan hade de sänkt sågverksarbetarnas löner med mellan l5-20 procent.

Trots stödlånet vägrade de återstäilla arbetarnas lön till vad den varit tidligare och den första industriella konflikten av större format på den svenska arbetsmarknaden var ett faktum. Sågverksägare och myndigheterkallade in stora militärstyrkor med bland annat 6 st kanonbåtar och en militär besäittningsstyrka om 300 man. Efter åtta dagars strejk fick arbetarna ett ultimatum av landshövding Curry Treffenberg: Återgå till arbetet eller fäingslas och straffas De valde att återgå och förlorade därmed kampen.
Träpatronerna ställde till med ytterligare en fest på Hotell Knaust i Sundsvall, för att fira segern. Deras och myndigheternas triumf blev dock kortvarig för i hela landet växte det fram en opinion mot hårdhäntheten i behandlingen av de strejkande sågverksarbetarna och landshövdingen fick förlyttning.


Avvecklade sin verksamhet.
I slutet av l800-talet lade det Dicksonska handelshuset ner sin rederiverksamhet och avecklade samtidigt sin affärsverksamhet då man sålde sina sista sågverk i Norrland utan någon förklaring varför detta gjordes. Omvärlden spekulerade i att det var något mycket underligt med denna avveckling. Familjen Dickson var oerhört förmögen. Robert Dickson efterlämnade vid sin död 8 miljoner kronor. Flertalet av företagets rörelsegrenar var mycket lönsamma och så görs denna avveckling utan synlig orsak. Det spekulerades som sagt mycket i detta och bland annat undrade man om rättsprocessen med det s.k. baggböleriet och med strejken som givit familjen Dickson ett skamfilat rykte, fick dem att ge upp. Och så efter flera decenniers framgångsrik verksamhet upphörde Sveriges och Nordens största industrikoncern och handelshus att finnas till. Det raderade ut sig självt. Som jag inledningsvis skrev om skogen som ”Sveriges gröna guld” har den inte bara kallats så och fått symbolisera detta, utan den har också rent faktiskt gett stora rikedomar och välstånd inte bara till sågverksägare och träpatroner och deras export av sågat virke såsom plankor, bräder och pitprops (gruvstöttor) m.m., utan också till hela det svenska samhället som sådant.

August Bark och Sveriges första mekaniska snickerifabrik.
Men nu lämnar vi denna expose över virkesexporten från Norrland och familjen Dickson och dess betydelse och sätter istället fokus på en annan del av trä-och virkeshanteringen, nämligen förädlingsindustrin och de många brädgårdarna, snickerifabrikerna och trämagasinen vid Södra Älvstranden i Göteborg under perioden 1850-1900.
På 1850-talet anläggs där ett antal brädgårdar och snickerifabriker. Den första fabriken inom träbear­betningsindustrin Bark & Warburg AB började år 1855 uppföras i an­slutning till den i slutet av 1880-ta­let blivande Masthuggskajen.


Näringsfrihetens införande 1866.
Marstrandsbon August Bark som flyttat till Göteborg grundade där Sveriges första mekaniska snick­erifabrik. En motsvarande till­verkning hade senare också firma Strömman & Larsson som grunda­des 1863 nära järnvågen (bredvid nuvarande Järntorget). Sitt genom­brott fick denna verksamhet dock först under 1870-talet. Arbetaran­talet vid dessa båda företag var cir­ka 400 personer. Näringsfrihetens införande 1866 var en förutsättning för snickeriindustrins framväxt. Här återfanns vid nämnda tid ett ti­otal fabriker och verkstäder främst stora (i efterskrifterna beskrivna som jättelika) brädgårdar och till­hörande magasinsbyggnader.

Arealen mellan nämnda ställen från Järnvågen till Sänkverket längs Smala vägen till vattnet räk­nat utgjorde en areal av ca 112.000 kvadratmeter och omfattade vid nämnda tid grosshandlare Os­car Wikströms brädgård närmast Järnvågen, Strömman & Larssons snickerifabrik och brädgård, Patro­nerna A.M.Kocks och Arvid Eriks­sons brädgårdar, Bark & Warburgs snickerifabrik och trädgård samt A.F.Roempkes bryggeriområde. Vid och utanför Sänkverket fanns vidare handlandena A.P.Berglunds, Axel Wikströms, F.O.Strömmans och P. Hammarbergs brädgårdar.
Gott om råvaror inom Sverige Jag har valt att titta närmare på Bark & Warburg AB och anled­ningen till det är att företaget som sådant är Sveriges första mekanis­ka snickeriindustri och att etable­ringen sker i Göteborg och förläggs
efter några år i närheten av Smala vägen (Numera Första Långga­tan).

För omkring 150 år sedan drevs snickeriverksamheten i vårt land endast som ett rent hantverk. Detta medan det svenska timret i oför­ädlad form av plankor och bräder sändes ur landet till länder i Europa som redan hade utvecklade snick­eriindustrier. Varför inte själva ta hand om förädlingen och samtidigt avkastningen, då vi har så gott om råvaror inom Sverige, tänkte den unge snickarsonen August Bark, född i Marstrand 1818. Vid hem­komsten till Sverige från en stu­dieresa han företog till England, Amerika och Australien i avsikt att studera deras snickeriindustri startar han sin mekaniska snickeri­fabrik i Göteborg. I Amerika hade han inköpt sina första tillverk­ningsmaskiner som drevs med en 5 hkr ångmaskin. Hans snickerifa­brik utvecklade sig snabbt till ett storföretag för vars skötsel Bark behövde en kompetent medhjäl­pare.


Bark & Warburg AB vid Smala Vägen i Masthugget.
Han ingick därför år 1857 kom­panjonskap med snickaremästare G.S. Warburg varför firmanamnet ändrades till Bark & Warburg AB. Fabriken var först förlagd vid Trädgårdsgatan fram till år 1862, då Warolinska tomten vid Smala Vägen - nuvarande Första Lång­gatan - inköptes och verksamheten flyttades dit.
Det var inte endast för det svenska behovet av snickerivaror som Au­gust Bark grundat sin fabrik. Med vaken blick för sin firmas möjlig­heter till export, hade han skaffat sig goda utländska förbindelser främst i Tyskland. Preussiska re­geringen lät vid uppförandet av Wilhelmshafens kaserner, hans fabrik ha hand om allt träarbete, som också utfördes på platsen, av svenska arbetare. Den gamla ned­brunna restaurang Hasselbackens Moriska paviljong i Stockholm var av Barks fabrikat. En mängd större och mindre husbyggen landet runt, bl. a. Kulla Gunnarstorp, härstam­mar från den Barkska fabriken, lik­som otaliga detaljer inom snickeri­branschen.

Bark hade redan 1863 uttagit patent på ett husbyggnads-system, "Barks system" som man fortfarande hör talas om i Göte­borg, där det finns många minnen av hans "patenterade" företagsam­het inom husbyggeriet.Den nya Masthuggskajen och sedermera Stigbergskajen bör­jade anläggas. De jättelika bräd­gårdarna och magasinsbyggnader som låg närmast hamnen speciellt de partier som vette åt Första Lång­gatan. Deras öde beseglades nu. 1 och med kajbygget och de många småhamnarnas igenfyllning och snickeriindustriens nödvändiga avflyttning förändrade hela denna del av Masthugget sin karaktär.


Från Masthugget till Majviken (Majnabbe)
Driften för Bark & Warburg AB flyttades nu längre väster ut vid älvstranden där bolaget inköpte hamnegendomen Majviken (vid Majnabbe). Företaget nybildades efter omflyttningen under namn Bark & Warburgs Förnyade Ak­tiebolag med ett aktiekapital av kr. 600 000:- och under fortsatt led­ning av grosshandlare Hamberg. År 1911 härjades deras fabriksan­läggningar av en stor eldsvåda och i anslutning härtill såldes tomterna till Göteborgs stad. Bolaget ar­renderade nu i stället området av staden och uppförde en ny fabriks­byggnad på samma plats vid Maj­nabbe.
Under åren 1913-1920 utvidgades bolagets verksamhet genom för­värv av en del skogsegendomar och mindre sågverk. År 1930 för­värvades aktiemajoriteten i Nya AB Strömman & Larsson, som då rekonstruerades och till vars an­läggningar bolagets fabriksrörelse successivt överflyttades. Det hade nämligen blivit klart att området vid Majviken på grund av Göte­borgs stads hamnbyggnadsplaner inte för någon längre tid kunde få disponeras för industriell verk­samhet. När det gäller företagets verksamhet efter 1930 har jag inte forskat i detta. Det som i samman­hanget varit intressant för mig var den tidsperioden då företaget hade sin verksamhet i Masthugget vid Smala Vägen.

@Rolf Simonsson.